Tino Sanandaji, kurdisk-svensk ekonom, skriver i amerikanska magasinet National Review om förortsupploppen i Sverige, Torching Utopia: Sweden’s problem is not Islam, it’s multiculturalism.
Artikeln visar att den som vill föra en seriös och djuplodande diskussion om integration måste göra det utomlands. Tino Sanandaij skriver:
It is this contradiction between reality and elite ideology that is tearing Sweden apart. The political and media elites may love or at least pretend to love the new multiculturalist society, but polls show that the Swedish public was never particularly enthusiastic about it. A recent study found that most native Swedes never socialize with immigrants or do so only rarely. Elites can dictate policy, but they cannot force ordinary Swedes to accept immigrants who have not integrated into their culture.
From the point of view of immigrants, therefore, the Swedish state is warm and generous, but Swedish society is cold and distant. The more Sweden spends on “integrationspolitik,” the worse things appear to become. Sweden takes in more immigrants than almost any other country, but immigrants do not feel welcome here. In response to failed integration, the establishment has redoubled its efforts to push multiculturalism down Sweden’s throat, blaming the Swedish people for the failure of integrationist policies.
Att köra ner multikulturalism i halsen på medborgarna, alltså den officiella svenska politiken, är det som skapar de hårdnande motsättningarna mellan nya och gamla svenskar. Här finns ett tydligt gap mellan officiell ideologi och det liv som etniska svenskar lever. Amerikanska medier har påpekat att det finns väldigt få blandäktenskap i Sverige, alltså att nya och gamla svenskar gifter sig med varandra. Man kan också fråga sig hur många som bjuder hem medborgare med utomnordisk bakgrund och tvärt om.
Det vore intressant att kartlägga svenska politikers privatliv i detta hänseende och se hur de själva lever upp till integrationspolitiken. Svenska Dagbladet avslöjade häromdagen att bara 5 av 349 riksdagsledamöter bor i förorter med problem. Det säger något väsentligt om S, M, FP, MP, C, KD och V. Partiföreträdarna talar gärna gott om invandring, men bo med dem som grannar kommer inte på fråga.
Någon gång måste partierna erkänna att de vackra orden fullständigt saknar teckning i verkligheten. Inte ens i deras egen personliga mentalitet och privata handlande har integration det genomslag man så stenhårt hävdar i officiell samhällsdebatt.
Vore det då inte klokt att slå av på retoriken och anpassa politiken till en utveckling som verklighetens människor klarar av?
Ska integration kunna ske måste för det första etniska svenskar sluta skämmas över att det finns en svensk kultur och svenska sociala koder. För det andra måste integrationen ske i en takt som samhället klarar av, vilket betyder färre nyanlända så länge de som finns här inte integrerats.
Just nu driver eliterna en politik som ökar motsättningarna och försvårar verklig integration. Upploppen är väl bevis nog på att något är extremt fel i nuvarande samhällsutveckling.
Om man öppet talade om att vi slår av på takten i mottagandet, kan man koncentrera sig på att finna vägar till bättre integration. Vi borde ta hand om de problem som är akuta istället för att förblindas av en godhetsideologi som resulterar i raka motsatsen.
Synen på integration sätter fingret på en öm punkt, som Tino också tar upp men som aldrig diskuteras på allvar i Sverige — vår egen självbild:
Making matters worse, multiculturalism morally privileges Third World cultures over Western culture. It preaches a modern version of original sin, damning Western civilization for historical crimes such as colonialism and racism. Much of public discourse today is devoted to endlessly reciting the historic crimes of the West. The problem with this discourse is not that the West is innocent of these crimes; it is not. The problem is that the blame-the-West interpretation of world history is one-sided. Endlessly recounting Western crimes against humanity while ignoring similar crimes committed by non-Westerners creates a dark and biased image of Western civilization
Detta självförakt är inte bara tragiskt, det förhindrar integration. Hur ska någon kunna integreras i något som svenskar menar inte finns eller är dåligt? Jag ställde frågan i Almedalen häromåret: Hur integreras man i ingenting?
Detta självförakt blockerar möjligheterna för nyanlända att kunna integreras. Varför har vänstern och snällismens ideologer så svårt att fatta detta?