Förr handlade politik om att lova och kräva nya reformer för att täcka centrala behov i samhället. Så är det inte längre. Staten, det offentliga, är färdigbyggt, eller rättare sagt överexploaterat. Åsiktsmässigt handlar det numera om att förvalta, om att ta bort och ändra politiska beslut som varit dåliga.
Detta förvaltande är lika intressant för väljarna som det är för ICA-kunderna att veta hur logistiken för mjölken till affären organiseras. Det är sådant vi kräver att det ska ordnas, men inte bryr oss om hur det sker.
Dessa tankar slår mig när jag i helgerna läste Centerpartiets utkast till nytt idéprogram. Det intresserar mig inte vad partiet tycker i enskilda frågor. Det intressanta är vilket sorts samhälle partiet säger sig verka för. Vad är Centerpartiet idag? Vilken image vill man skaffa sig?
Här har partiet varit i djupnande identitetskris sedan trettio år. Profilen är suddig. Rättar förslaget till idéprogram till detta? Till hälften, skulle jag säga.
Om Centerpartiet antar detta program blir man det mest liberala partiet i Sveriges riksdag. Det jag gillar bäst i programmet är de tydliga ställningstagandena för äganderätt och ekonomisk liberalism. Det är ett program för fri handel och fritt företagande. Nya moderaterna framstår som smygsocialister i jämförelse. Mest tydligt blir detta i C-programmets formulering om arbetsrätten:
“[S]pelreglerna för arbetsmarknaden fastställs av arbetsmarknadens parter i stället för genom lagstiftning. Detta skapar en mer flexibel och långsiktigt hållbar arbetsmarknad. Det innebär också att delar av den lagstiftning som omgärdar arbetsmarknaden behöver avvecklas.”
Det är också slut med smygandet om vilken ekonomi som skapar välstånd:
Marknadsekonomin är det system som lämnar störst utrymme för människans frihet och som bidrar till den mest effektiva fördelningen av samhällets resurser. Genom sin dynamik bidrar marknadsekonomin till att samhällets resurser kan växa och lägger därmed grunden för ökat välstånd och välfärd.
Skrivningarna om äganderätten är också tydliga, om än kortfattade. Ur liberal synvinkel är äganderätten uppenbar, men efter 100 år av smygsocialism som tömt äganderätten på mycket av dess innehåll, skulle ett stycke, liknande det om marknadsekonomi inte skada.
När det gäller skatter heter det att Centerpartiet “strävar efter ett plattare skattesystem, med låga marginalskatter, som gynnar drivkrafterna bakom samhällets välstånd.” Skattemedel skall “användas varsamt”. Det står inte att skattetrycket ska sänkas, men att kommuner och regioner ska få ett större självbestämmande över skatteuttaget. En plattare skatt betyder i praktiken lägre procentuellt uttag. Men varför inte säga att ambitionen är att sänka skattetrycket?
Det finns dock motstridigheter om frihet och ägande. När man kommer in på miljö- och klimatpolitik talas om “internationella överenskommelser som prissätter utsläppen”, om att “tillämpa stränga krav” och “spelregler för klimatpolitiken”. Skälet till att Vänsterpartiet lyfter fram klimatpolitiken är att detta numera är det bästa alibit för att införa planekonomi och socialism. Centerpartiets skrivningar kan Vänsterpartiet använda för att kräva total politisk kontroll över ekonomi och företag. Här räcker inte goda miljöambitioner. Man måste tala om hur detta kan ske utan att allvarligt skada entreprenörskap och utveckling. Planekonomi är, visar världshistorien, den smutsigaste av alla ekonomier. Att “styra” ekonomi leder oftast till att göra problemen värre än de var innan. (Jag återkommer med inlägg om miljö/tekniksynen i programmet.)
Myndigheter “tenderar att skapa ett behov av ännu mer offentlig makt”, heter det. “Antalet statliga myndigheter och mängden lagar och regler behöver begränsas.” Jag hade hellre använt ordet “minskas”. Och lite senare används just det ordet: “statens ansvar och makt måste minska till förmån för människors eget ansvarstagande”.
När jag summerar programmets syn på ekonomi, marknad och ägande vill jag ge betyget 4,5 av 5. Det är tydligt och samtidigt kortfattat.
Men om C ska kunna göra detta budskap till en bärande del av sitt varumärke, måste idéprogrammet kombineras med att alla partiets företrädare signalerar samma värderingar. Min erfarenhet är att C-politiker, i lika hög grad som FP, KD och M, tenderar att i vardagen försvara staten och regleringarna snarare än att utmana dem. Svenska politiker är statens och förmynderiets försvarare snarare än medborgarnas företrädare. Klarar C-politiker att kliva ner från pedistalen och ge sin makt till människorna?
Det finns ytterst få politiker som visat det ledarskap som krävs för att ändra kurs på den gigantiska tankbåt som statsförvaltningen är. Ett idéprogram är som en uttagen kurs på sjökortet. När det markerats på pappret, måste ledare träda fram som ser till att kursen också blir verklighet. Det är först då, när ledningen tar tag i rodret och vrider om kursen i praktiken, som varumärket konfimeras och kan tas på allvar. (Och naturligtvis att besättningen inte gör uppror och desavouerar arbetet.)
Ledarskap är en i svensk politik grovt underskattad aspekt. Till det återkommer bloggen. Liksom till följande teman: teknikoptimism kontra miljöregleringar, tillåts en svensk identitet?, och välfärd, civilsamhälle och filantropi, samt till sist ett sjätte tema: strategisk balansgång mellan idealistiska värdering och pragmatisk realism.