I C-förslaget till nytt idéprogram upptar miljö en betydande del av innehållet. Ja, även rubriken på programmet associerar starkt till miljö: “En hållbar framtid”. Och i inledningen heter det att vi måste “använda naturens resurser på ett sätt som är hållbart”. Kapitel- och mellanrubriker lyder “För globalitet och hållbarhet”, “Hållbara idéer”, “Hållbar politik”.
Problemet med ordet hållbar är att det inte säger något konkret. Var går gränsen för hållbart? Programmet sätter iallafall inga sista förbrukningsdatum på idéerna.
För mig stärker ord som dessa bara intrycket att miljö är mest flum och goda ambitioner utan närmare eftertanke. Mål som aldrig kan följas upp eller utvärderas. Bara snömos.
Det är synd. Programmet skulle kunnat måla en tydlig demarkeringslinje till den politiska vänster som låtit miljö och klimat fylla den motivroll som Marx och kommunism förut hade för att kräva att makten flyttas från människor på marknaderna och centraliseras till politikerna i staten. Det är ingen slump att Vänsterpartiet mest radikalt driver “klimatfrågan”. Alla lösningar heter mer politisk styrning.
Men för C-programgruppen tycks detta okänt. På 1960-och 70-talen var miljöfrågan ett nytt och banbrytande politikområde. Så är det inte längre. Alla säger sig vilja ha god miljö. Då kan man inte bara rada upp höga miljöambitioner. Det skiljer inte ut C från de andra. Om man gör miljö och klimat till en fråga om vem som är mest radikal, vinner Vänsterpartiet över alla andra, eftersom de vill införa planekonomi. Men som vi såg i Sovjetunionen är höga politiska ambitioner inte detsamma som att uppnå dem. Tvärtom. De goda ambitionerna leder till katastrofalt utfall i verkligheten. Aldrig har marknadsekonomier varit lika skitiga, smutsiga och farliga som planekonomierna i öst.
Om detta gör C-programmet ingen analys alls. Man föreslår både centralism (“verkningsfulla internationella spelregler för klimatpolitiken”) och tilltro till människorna (“höga ambitioner stärker entreprenörskap, utveckling av miljöteknik och initiativ inom civilsamhället”). Därmed erkänner programmet just den centralism man säger att C är en reaktion emot. (Alla partier har väldigt svårt att leva upp till sina värderingar när det kommer till praktisk politik. Aktuellt exempel är Miljöpartiet och biltullarna i Göteborg. I partiprogramet vill MP ha många fler folkomröstningar, men när göteborgarna i tiotusental skriver under krav på folkomröstning om biltullar, då viftar MP-kommunalrådet bort kravet på folkomröstning eftersom “frågan är komplex”. Snacka om hyckleri! MP är bara för folkomröstning när det passar partiet, inte när det passar folket. På samma sätt är C emot centralism, utom i hjärtefrågor som miljö där man ställer sig i armkrok med V om att centralisera makten.)
Jag tycker många skrivningar har en god teknikoptimistisk hållning, men de tappar all trovärdighet när man samtidigt vill styra med politik.
Lite intressant är att ordet kärnkraft inte nämns i programmet. Jag gick med i Centerpartiet 1979 när kärnkraftsdebatten var som mest intensiv. Men kärnkraft på den tiden var en symbol för en civilisationskritik mot allt starkare storskalighet och centralism. Kärnkraft var då egentligen inte alls en energi- eller miljöfråga. Kärnkraftens betongkomplex var laddade mer för betongen än för atomerna.
På den tiden hade vi fortfarande inte upptäckt att de 100 åren av världens högsta tillväxt tagit slut. Jag var övertygad om att vi kunde ta kostnaderna för att avstå från att använda kärnkraft.
Och framför allt: kärnkraftsmotståndet handlade inte om teknikfientlighet, så som många tror. Tvärtom! Det var ju därför att vi trodde på sol, vind och vatten som vi kunde kräva kärnkraftsavveckling. Själv trodde jag solenergin skulle kunna generera mycket mer Terawatt än kärnkraften tio år senare, då kärnkraften skulle vara avvecklad. Jag byggde mitt kärnkraftsmotstånd på en alldeles för stor teknikoptimism. Jag förstår fortfarande inte varför mänskligheten inte lyckats tämja den enorma energi som strömmar in mot jordskorpan från solen varje sekund, varje dygn, varje år.
Nu vet jag ju bättre. Vi behöver kärnkraften, både därför att svensk ekonomisk tillväxt inte är lika stark som före 1970 och därför att alternativen till kärnkraft ännu är outvecklade. Men jag tvivlar inte på att solenergi kommer att bli betydligt smidigare, effektivare och ofarligare än kärnkraft någon gång i framtiden.
För att summera: jag tycker programförslaget inte förklarar vad som skiljer C från andra och dessutom står miljö- och klimattexterna i strid med programmets motstånd mot centralism i övrigt. Betyget blir därför underkänt, 2 av 5. Det hade blivit 1 av 5 om man inte trots allt lyft fram innovation och ny teknik.
Se tidigare betyg: Ekonomi, marknad och ägande. Kommer att ge betyg i fyra ämen till: Tillåts en svensk identitet?, Politiskt ledarskap och Välfärd, civilsamhälle och filantropi, samt till sist ett sjätte tema: Strategisk balansgång mellan idealistiska värdering och pragmatisk realism.