Jag såg bioversionen av dokumentären ”Palme” i höstas, den går nu i längre version går som serie i SVT. Det är ingen Nordkoreansk idoldyrkan, men nog kommer Olof Palme lindrigt undan.
De som står i opposition till Palme är Ingmar Bergman (som tvingas i landsflykt pga påstått skattefusk) och Astrid Lindgren (som genom satirsagan om Pomperipossa påtalar problemen med att behöva betala 102 procent i skatt). De politiska motståndarna är i det närmaste osynliga och när de nämns skildras de ur Palmes arroganta ögon som mindre vetande. Det ger kanske en inblick i hur Palme uppfattade världen, men knappast en balanserad bild av Palmes roll i svensk politik.
Under Per Albin och långt in i Erlanders regeringstid hade Sverige inte mer regler och inte högre skatter än OECD i snitt. Det var när Palmes röst blev inflytelserik under 1960-talet som Sverige blev ett extremt land med skyhöga skatter och en stor mängd lagar på arbetsmarknaden som lade fällben för allt nytt företagande. De stora och redan etablerade företagen kunde fortsätta, men arbetsrätt och annat satte effektivt stopp för nya företag att växa sig stora. Därför har vi inga nya stora företag, bara gamla. Denna Palmes bedrift har Alliansen inte vågat rulla tillbaka. Den politiken gäller än.
Det var med Palme som Sveriges etthundraåriga välståndsframgångar sedan Louis De Geer och Johan August Gripenstedt bröts 1970. Sverige började sjunka i välståndsligorna.
Dessa större perspektiv uteblir i Palme-dokumentären. Det uttalade syftet med dokumentären sägs vara att spegla ”människan Palme”. Men också där tycker jag väsentliga ting utelämnats. Sådant jag tog upp i min Axessartikel Två politiker – två världar, en jämförelse mellan Thorbjörn Fälldin och Olof Palme.
Med detta sagt, är dokumentären skickligt berättad. Det är en, om än begränsad, pusselbit av nutidshistorien om Sverige. Den ska också berättas. Vi behöver fler, många fler, sådana pusselbitar!