Hur inskränkt får en diskussion om viktiga värderingar bli? Den frågan blir naturlig att ställa sedan jag läst recension av bok som påstås göra upp med svensk rasism. Svenska Dagbladet skriver, under två olika rubriker, dels Rasismen som svenskar blundar för (online) och dels “Typisk svensk rasism” (papperstidningen), om bok på detta tema av Marcus Priftis:
Priftis uttrycker det: ”Jag är mer intresserad av att diskutera hur det kommer sig att yttrandefrihetsdiskussionen alltid handlar just om rätten att pissa på muslimer. Och helst att få göra det utan att någon protesterar.” Teckningarna kom till på direkt uppmaning från Jyllands-Posten till Danmarks skämttecknare, enligt Priftis med syftet att skända Muhammed.
Detta är ju inte sant. Jyllands-Postens kulturredaktör Flemming Rose klargjorde mycket tydligt för motiven bakom publiceringen av teckningarna, exempelvis i Washington Post 19/2 2006 (se mer här):
Tecknarna behandlade islam på samma sätt som de behandlar kristendom, buddism, hinduism och andra religioner. Och genom att behandla muslimer i Danmark som jämlika gjorde de en poäng: vi integrerar er i den danska traditionen av satir eftersom ni är en del av vårt samhälle, inte främlingar. Teckningarna inkluderar snarare än exkluderar muslimer.
Det är de absoluta krav på särbehandling, som Marcus Priftis framför, som är ett hot mot integrationen i det svenska samhället. Ingen kan bli en del av vårt samhälle om man inte tillåter satir. Om varje försök att behandla nya inslag i Sverige så som vi behandlar alla andra inslag omedelbart stämplas som rasism så kommer ingen som helst integration att ske.
Att påstå att inte kristendomen häcklas i Sverige är ju ett rent absurt påstående. Fotoutställningen Ecce Homo, där Jesus verkade i homoerotisk miljö, och Monty Pythons film Life of Brian, som hejdlöst driver med bibeln och Jesus, är två exempel på hur man kan driva med eller ifrågasätta kristendomen. Men vem vågar göra liknande arbeten om profeten Muhammed? Ingen. Särbehandlingen är påtaglig, inte minst på grund av de extrema våldshot som följer om någon vill sätta islams symboler i nytt ljus.
Det eviga skrik och gap om att varenda svensk är rasist leder knappast till något konstruktivt. Synsättet delar samma logik som när alla muslimer anklagas för extremism och primitiv våldsdyrkan. Jag tar avstånd från båda. Det borde också Svenska Dagbladets kulturredaktion och andra göra om de förespråkar integration. Genom svepande och falska anklagelser mot svenska folket når man motsatsen: ökad segregation, motsättningar och misstänksamhet.
Marcus Priftis tycks stå för samma sorts fördomar som han tillskriver det rasistiska svenska folket — han är i så fall själv rasist. Men medierna faller pladdask, utan någon kritisk granskning.
Tänk om kultursidorna kunde använda hjärnan någon gång ibland…
(Andra intressanta bloggar om politik, religion, kristendom, islam, islamism, fundamentalism, terrorism, islamofobi, rasism, integration)