Spekulationerna har länge varit intensiva om vem republikanernas presidentkandidat Mitt Romney kommer att utse som sin vicepresidentkandidat.
Tre ytterst kompetenta, men inte särskilt engagerande, politiker nämns oftast: Ohio-senatorn Rob Portman, förre Minnesotaguvernören Tim Pawlenty och Paul Ryan, ledande kongressman från Wisconsin.
Hos Bloomberg publicerar Jeffrey Goldberg en initierad och spännande analys som ifrågasätter dessa säkra kort: Is Romney Gutsy Enough to Pick Chris Christie? Han skriver:
Jag har en tid följt guvernör Christie genom hans delstat New Jersey [dominerat av demokratiska partiet], till offentliga möten i olika orter och stadsdelar men också på arbetsplatsbesök …
Hans offentliga möten är kända för sin konfrontativa ton, även om höjda röster är ovanligt. Vad som inte är ovanligt är enormt myckt folk. Jag har de senaste månaderna deltagit i möten, mestadels i gymnasieskolors aulor, där polis och räddningstjänst vid varje tillfälle fått mota bort folk av platsbrist.
Varför kommer folk i hundratal på vardagsmorgnar till politiska möten? Därför att Christie ger dem något de vill ha. Inte bara sarkasmerna (som kan vara underhållande), utan skicklig, engagerad och rättfram analys om just varför New Jerseys offentliga verksamhet har spårat ur — när det gäller budget, management och förmåner, och i dess skrämmande förmåga att lova ofinansierade reformer. Ingen på den nationella nivån gör ett bättre jobb i att artikulera kritik mot offentlig skuldsättning än Christie.
En lätt förutsägelse: Christie skulle fylla basketarenor med starkt engagerade fiskalt konservativa inom två veckor från det att han utsågs till vicepresidentkandidat av Romney.
En annan enkel förutsägelse: Det kommer inte att ske.
Cristie kommer inte att bli vald därför att Romney inte tänker ta några risker. Christie kan nämligen göra kontroversiella uttalanden som rubbar valkampanjens planering. Och just detta, att Romney inte vill ta risker, är hans problem, menar artikelförfattaren. Romney lyckas inte engagera väljarna.
Jag gillar också Chris Christie (läs i bloggen: här). Men frågan är om inte detta valår är annorlunda. Dels är det svårt att vinna över en sittande president (väljarna vet vad de har), och då förbättrar kanske inte kontroversiella kandidater chanserna. Dels är det ekonomiska läget mycket allvarligt för USA. I kriser tycks även amerikaner söka trygghet. Då kanske man hellre väljer en lågmäld och slätstruken kandidat än någon som skapar konflikt.
Det tycks ju ligga i luften just nu, både i Sverige och USA, att de mest framgångsrika politikerna är de mest nedtonade. Se bara på Stefan Löfven och Fredrik Reinfeldt. De säger ingenting, men har störst trovärdighet i opinionsmätningarna. Barack Obama och Mitt Romney är på samma sätt slätstrukna i sin framtoning, men de är de mest framgångsrika inför presidentvalet.
Jag förstår inte denna attityd — att lita mest på den som säger minst. Och jag ogillar den skarpt. Det är något som hör hemma i diktaturer. Politik i en demokrati går ut på att tala om vad man tycker och vad man vill genomföra — inte hemlighålla ståndpunkter och strategier, eller inte ha några.
Så artikelförfattaren har säkert rätt, det blir någon av dem som talar med små bokstäver som Romney väljer till sin vice.
(Andra intressanta bloggar om USA, politik, Vita huset, Mitt Romney, republikanerna)