I helgen höll Charlie Weimers, förbundsordförande i Kristdemokratisk ungdom, ett intressant tal om internationell politik.
Jag önskar att utrikesminister Carl Bildt någon gång kunde sätta värderingar i fokus på samma sätt. Det är avsaknaden av etos och patos i svensk utrikespolitik som gör den så kall och steril. Bistånd handlar bara om pengar, pengar. Mycket sällan talas om värderingar.
Weimers gör det i talet, som han lagt ut på sin blogg, Ofriheten, fattigdomen och terrorismen ska besegras. Ett urval:
Vår främsta globala utmaning är ofriheten. […] Ofriheten tar sig olika uttryck. Ibland motiveras den av ideologi, som i Nordkorea och på Kuba. På andra platser av religion, som i Iran. Ibland motiveras den inte alls, som i Burma. Gemensamt över hela världen är att ofriheten skapar skräck och förnekar människor deras allra mest grundläggande rättigheter. Rätten att säga och skriva vad du vill. Rätten att gå med i en förening. Rätten att leva i fred och säkerhet. Rätten att leva.
Nästan alla är överens om att förtryck är av ondo. Men när vi ska bestämma oss för hur vi ska möta ofriheten upphör samstämmigheten.
”Det stred mot folkrätten att invadera Afghanistan. Det strider mot folkrätten att hålla val i Afghanistan. ”
Orden är Ung Vänsters. […] Men är folkrätten så oproblematisk som det verkar? […]
Problemet med folkrätten är att den inte alls bygger på folkens rätt. Vad den istället innebär är politiska ledares rätt att med undantag för folkmord och användande av kemiska vapen göra vad de vill inom det egna landets gränser.
I talibanernas Afghanistan innebar detta bland annat att lärare som utbildade kvinnor riskerade dödsstraff och att kvinnor helt förbjöds att lämna sina hem. Det är naturligtvis så att Ung Vänster inte ska lastas för talibanernas stolligheter. Men de kan inte annat än lastas för att de så ivrigt försvarar talibanernas rätt att förtrycka den afghanska befolkningen.
Om vi vill annat än att behandla Mulla Omar och Robert Mugabe som jämlikar till Fredrik Reinfeldt och Angela Merkel, så måste vi göra upp med folkrätten. En sådan förändring kräver naturligtvis en definition av vad som kännetecknar verkligt folkstyre. I vardagstal kallar vi det ”demokrati” […]
Den tidigare sovjetiske dissidenten Nathan Sharansky har presenterat ”torgtestet” som en bra kompass i bedömningen av andra staters natur:
”Om en person inte kan gå till mitten av torget och uttrycka sina åsikter utan rädsla för att bli gripen, fängslad eller misshandlad, då lever den personen i ett rädslans samhälle och inte i ett fritt samhälle. Vi kan inte vila innan dess att varje person som lever i ett rädslans samhälle har vunnit sin frihet.”
Att vilja förändra folkrätten innebär också att vi säger att vissa värden inte är förhandlingsbara. Rätten till liv och frihet är inte bara bra i Sverige, Storbritannien och Schweiz. Människor i Sudan, Singapore och Syrien har fötts med precis samma rätt till frihet och värdighet som oss. De system eller de kulturer som kränker dessa värden förtjänar en rättvis bedömning, och den bedömningen är solklar: Ofrihet är alltid sämre än frihet och demokrati.
Tänk om språkröret Peter Eriksson (MP) kunde läsa Weimers tal. I SVT:s Agenda igår påstod Eriksson att demokratin misslyckats i Afghanistan och att Sverige därför borde ge upp.
Hur kan man ge upp om demokrati?!!!
Skulle Peter Eriksson om demokratin åsidosattes genom en statskupp i Sverige, genast ställa in sig i ledet och lyda de nya makthavarna? Uppenbarligen. Själv skulle jag aldrig någonsin acceptera förtryck, jag skulle ta strid för frihetens seger. Hur svårt det än vore och hur lång tid det än skulle ta.
Men Peter Eriksson tycker inte frihet och demokrati är så där väldigt viktigt. En chans kan det underutvecklade och fattiga Afghanistan få — sedan får de skylla sig själva. Tog de inte chansen direkt, får de faktiskt skylla sig själva och leva i misär under talibanstyre!
Vilken syn på solidaritet! Vilken syn på frihet.
Afghanistan är nu frontlinjen mellan frihetlig demokrati och totalitärt förtryck. Enligt mitt sätt att se det, ska vi aldrig ge upp och backa tillbaka till medeltiden. Striderna i Afghanistan kan pågå i många år. Men att försvara och sträva efter frihetlig utveckling kan aldrig ses som misslyckande.
Se på Korea. Där finns FN-mandat för utländsk trupp vid gränsen sedan 53 år. Är det ett misslyckande att skydda det demokratiska Sydkorea?
(Andra intressanta bloggar om Kristdemokraterna, utrikespolitik, Afghanistan, talibaner, al-Qaida, bombdåd, fundamentalism, islamism, terrorism, säkerhetspolitik, försvaret, försvarspolitik, försvarsmakten, Nato, Isaf, politik, frihet, demokrati, bistånd, mänskliga rättigheter)