Sven Bosarfve ger en personlig reflektion över murens fall i Gotlands Allehanda, Efter 1989 – 20 år i en friare värld:
Die mauer ist weg!
Muren är borta!
Rubriken i den stora västtyska tidningen dagen efter det osannolika hade inträffat talade sitt eget språk. Idag är det exakt tjugo år sedan befrielsen av östra Berlin. […]
Två år tidigare – 1987 – tågluffade jag som ung man genom delar av Europa bakom järnridån. DDR, Tjeckoslovakien, Rumänien. För en samhällsintresserad student var det en fascinerande upplevelse. […]
Jag kände på något sätt att media i Sverige, detta var som bekant före internet, inte rapporterade tillräckligt om verkligheten bakom järnridån, det var som om det var ointressant. När den skraltiga andraklassvagnen, vars toalett var ett hål rakt ner på rälsen, skumpade fram genom en förfallen landsbygd i Rumänien på väg mot Timisoara och Bukarest kunde jag med egna ögon se att något var fel.
Redan vid gränsen mellan Västtyskland och Tjeckoslovakien blev jag varse. K-pistbeväpnad gränspolis stormade in i kupén där jag som ende västerlänning satt tillsammans med människor från Tjeckoslovakien. Mitt pass och mina visa kontrollerades snabbt medan mina medresenärer från öst visiterades inifrån och ut. Och utfrågades. Inte en utan flera gånger. Jag minns att de till och med öppnade tyget på dynorna vi satt på i jakt på vad vet jag inte. Eftersom jag några dagar tidigare hade passerat den i jämförelse harmlösa gränsen mellan Helsingborg och danska Helsingör var jag milt sagt lite förvånad över den nitiska gränskontrollen. Vad är det som är så farligt med frihet för kommunister att människor måste låsas in var en tanke som for genom mitt huvud.
Ja, det är för de unga idag säkert svårt att förstå hur påtagligt obegripligt det var att se detta kommunistiska agerande — att se ett lands befolkning, östtyskarna i detta fall, som fångar. Och kommunistiska polisen som folkets fångvaktare.
(Andra intressanta bloggar om Berlinmuren, 20 år, Östtyskland, DDR, kommunism, diktatur, 1989)