Några mer och mindre kända folkpartister skriver klokt på DN-Debatt idag, Stockholms narkomaner måste få rena sprutor:
Sprututbytesmottagningar är utom allt rimligt tvivel ett betydligt effektivare sätt att nå narkomanerna. Ett väl utbyggt sprututbyte på flera olika platser skulle inte bara nå ut i missbrukarnätverken, utan även nå dem som är yngre och de narkomaner som är socialt etablerade och inte återfinns inom narkomanvården och bland hemlösa på härbärgena.
Dessutom får missbrukarna genom sprututbytesprogram en ovärderlig kontaktyta med de specialister som kan hjälpa dem att bli fria från missbruket.
Det är otroligt att inget hänt i Stockholm på 18 år. 1991 skrev jag en närmast likalydande artikel i Fokus, Fria sprutor minskar hiv-spridning. Samtidigt har man i Lund och Malmö räddat livet på många genom sprututbytesprogrammet där, som startade 1986 och vars erfarenheter överensstämmer med det ovan sagda.
Och motståndet i Stockholm beror mycket på en enda person, landstingsrådet Birgitta Rydberg (FP) – “ökänd för sitt kompromisslösa motstånd”, som Alexander Bard mfl skriver i artikeln.
På sätt och vis är det en märklig upplevelse att se Alexander Bard på den humanitära sidan och socialliberalen Rydberg på det kallhamrade principrytteriets sida. För Rydberg tillåter inga människoöden i verkligheten störa principerna om den restriktiva narkotikapolitiken.
De andra borgerliga partierna i Stockholm är för sprututbytesprogrammet, särskilt sedan Ulf Kristersson (M) blev socialborgarråd i Stockholms stad och ändrade partigruppens tidigare motstånd. Det var detta som gjorde att kommunen framställt de propåer till landstinget som artikeln nämner.
(Andra intressanta bloggar om politik, sjukvård, vård, hiv, aids, rena sprutor
sprututbyte, sprututbytesprogram, narkotika, narkotikapolitik, missbruk, missbruksvård)