Trots det höga allmänna välståndet i landet anser sig allt fler sitta trångt till ekonomiskt. Det är en paradox, som får en god förklaring i Upsala Nya Tidning, Bortom skinnsoffan:
Rimligen måste förklaringen till de ytterst små marginalerna också sökas bland hushållens egna prioriteringar. Varför saknar så många besparingar och varför har så många höga fasta kostnader? Är det för att lönerna inte räcker till eller för att sparandet inte prioriteras? […]
Sanningen är nog så bister att det ofta handlar om felaktiga prioriteringar och en uppseendeväckande oförmåga att handskas med den egna ekonomin. […] Den generella välfärden är en självklarhet, men någonstans verkar den i grunden ha förändrat beteendemönster. När det finns en trygg offentlig famn att vända sig till är det lättare att leva ur hand i mun.
Exakt. Människor får, felaktigt, för sig att om man slösar bort alla sina egna pengar, kommer den stora starka och goda staten att täcka upp det jag behöver.
Det här är en sorts bortskämdhet som är djupt skadlig.
Den innebär att människor inte lär sig pengars värde. Och därför blir man i händerna på andra. Man omyndigförklarar sig själv. Hamnar i vanmakt och blir omständigheternas slav.
För att vara fri ska man inte bara undvika att skuldsätta sig, man ska också förstå pengars värde. Att rätt hantera dem, hur lite man än har, ger frihet och värdighet. Och självkänsla.
(Andra intressanta bloggar om politik, ekonomi, hushållsekonomi, spara, hushålla, slöseri, frihet, pengar)