I dagens ledare vänder sig Nya Wermlands-Tidningen, med all rätt, mot svartmålandet av den svenska historien. Vilken skillnad mot USA, där historien är levande genom en aldrig sinande ström av böcker, dokumentärer, TV-serier och långfilmer — av skiftande kvalitet, men intresset och nyfikenheten är stor. Inte minst i populärkulturen. I Sverige är vi otroligt dåliga på att popularisera vår historia, göra den levande för att lära känna varifrån vi kommer och varför det blivit som det är.
Är det så att materialet inte räcker för att göra dramatiseringar? Saknas spännande gestalter? Inte alls. Ta bara märkesåret 1809, som nu uppmärksammar att det gått 200 år sedan Sveriges östra rikshalva, Finland, uppgick som storfurstendöme i det ryska tsarväldet. Händelserna det året ger uppslag till fantastiska berättelser i fullskalig Hollywoodanda.
Sverige var hårt trängt 1809. Napoleon hade inget emot om Danmark och Ryssland styckade Sverige mellan sig. Ryssland gjorde anspråk på Finland och norra Sverige, Danmark ville lägga beslag på resten. Detta år kunde det ha blivit krig på fyra fronter samtidigt — i alla väderstreck. Bara genom att lista huvudpersonerna på dessa fronter, kan vem som helst se vilken guldgruva för TV-serier och filmer här finns.
FRONT SYD
I februari 1809 skrev Esaias Tegnér oroligt om risken för att de fanska och danska trupper som stod i Helsingör skulle gå över Öresund till Skåne. Napoleon hade sänt trupper under ledning av franske marskalken Jean Baptiste Bernadotte, 46, för att understödja Danmark. Det handlade om uppemot 44.000 man i Helsingör, mot 5.000 försvarare.
Faran för anfall minskade med islossningen. Tack vare den brittiska flottan, som var Sveriges enda vänligt sinnade stormakt, försvårades anfall över öppet vatten. Ingen mindre än brittiske viceamiralen Hiratio Nelson hade deltagit i slaget vid Köpenhamn 1801 som gav britterna närmast total kontroll över vattnen, inte bara i Öresund utan också i Östersjön.
Trots att Bernadotte var fiende, var han respekterad i Sverige eftersom han, sedan han ockuperat svenska Lübeck, behandlat svenska krigsfångar väl. Detta fanns med i bilden när han 1810 erbjöds att bli svensk kronprins.
FRONT VÄST
I Norge, som löd under Danmark, stod danske prinsen Christian August, 41, redo. I juli marscherade dansk-norska trupper in i Sverige. 1.800 man gick mot Östersund i Jämtland och 1.400 man gick in i Hälsingland.
I hemlighet hade dock den svenska revolutionsledaren, generallöjtnant Georg Adlersparre, 49, erbjudit prinsen att bli svensk kronprins. När detta besked nådde de dansk-norska trupperna retirerade de tillbaka ut ur Sverige utan att några skott avlossades.
Den danske prinsen valdes 18 juli av riksdagen till kronprins till nyvalde och barnlöse Karl XIII. Men prinsen dog hastigt 1810.
FRONT ÖST
I februari 1808 hade Ryssland anfallit Finland. Fram till sommaren hade Sverige-Finland försvarat sig väl, men nya ryska förstärkningar innebar reträtt. I mars 1809, på order av ryske tsaren, marscherar generalen Bogdan von Knorring, 63, med en överlägsen styrka på 17.000 man över isen till Åland. Generalmajor Georg Carl von Döbeln, 51, lyckades dra tillbaka de 5.000 stridsdugliga svenska och finska soldaterna till svenska fastlandet genom att lura ryssarna till förhandligar om vapenvila.
Men evakueringar vinner inga krig. Nu stod de ryska trupperna farligt nära Stockholm och tsaren ville se anfall mot den svenska huvudstaden för att få Sverige att kapitulera. De ryska befälen argumenterade emot. När isarna brast skulle man bli svårt ansatta av brittiska flottan och svenska skärgårdsflottan.
FRONT NORR
Det är i norr de verkligt hårda striderna kom att stå. Ryssland anföll den 17 mars i kniptångsmanöver, dels över Torneå i norr, dels i en våghalsigt manöver i svårt väder över isbelagda Bottenviken. Ryske fältmarskalken Michail Barclay de Tolly, 46, blir internationellt ryktbar sedan hans 3.000 soldater den 22 mars överrumplat Umeå. (Det sätt som han lärde sig hantera kyla kom väl till pass för Barclay de Tolly när han som rysk överbefälhavare slår tillbaka Napoleons ryska fälttåg 1813 och ockuperar Paris.)
I Umeå är generalmajor Johan Adam Cronstedt, 60, förvirrad, dels därför att han just fått budet om att kung Gustav IV Adolf har avsatts, dels därför att ryssarna kom över kvarken. Efter smärre strider begär Cronstedt, trots militärt övertag i form av lika många men mer utvilade soldater, vapenvila inför en förvånad Barclay de Tolly, som då kräver att svenskarna lämnade Umeå, och dess proviant, till ryssarna.
Då brister tålamodet hos de svenska och finska soldaterna som plundrar förråden och super sig fulla – tillsammans med ryska soldater, inför bestörta befäl på båda sidor. Fem dagar efter att de ryska trupperna intagit Umeå lämnar man, 27 mars, staden sedan man fått order om att vända tillbaka till Finland (en rysk order vilseledd av Döbelns spel om Åland).
FRONT NORR II
Umeå blir dock snart, 31 maj, åter ockuperat av de ryska trupper som tagit landvägen över Torneå in i Sverige i mars. I Umeå tar den unge generalen Nikolai Kamenskij, 32, över och han beslutar att fortsätta marschen söderut i Sverige. Generalmajor Johan August Sandels, 43, är den förste som på allvar agerar för att stoppa framryckningen.
Det resulterar 5 juli i slaget vid Hörnefors bruk, 3 mil söder om Umeå. Under hårda strider tvingades Sandels retirera tillbaka söderut över Öreälven, eftersom de 4.000 man starka ryska trupperna är fler än svenskarna. 180 ryssar och 160 svenskar dör.
Även om Kamenskij slog tillbaka Sandels, har den svenska insatsen stoppat ryssarnas vidare avancemang söderut genom Sverige.
För att stärka Sveriges position i fredsförhandlingarna som inletts med Ryssland, beslutas att generallöjtnant Fabian Wrede, 48, ska göra ny framstöt söderifrån med 3.400 man mot ryska trupperna, medan generallöjtnant Gustaf Wachtmeister, 52, med flottans hjälp ska gå iland norr om Umeå.
Från tullhamnen Ratan går Wachtmeister mot Umeå norrifrån.
Samtidigt har Kamenskij förstått vad svenskarna planerat, och går snabbt norrut för att inte bli omringad. Vid Sävar stöter 6.000 svenska soldater ihop med 5.000 ryska. På morgonen den 19 augusti börjar slaget som pågår hela dagen.
Wachtmeister är medveten om att hans trupper är Sveriges sista reserver, därför är han försiktig och retirerar när han får rapporter om att Kamenskij försöker runda hans vänstra flank. Svenska soldater blir irriterade, för de ser hur utmattade de ryska är efter sin snabba språngmarsch.
Wachtmeister retirerar till hamnen i Ratan. När Kamenskij går till nytt anfall där på morgonen den 20 augusti, blir de ryska trupperna bombarderade från den svenska flottans största kanoner. Kamenskij tvingas retirera, men han har undgått att bli omringad. Ryssarnas förluster i Sävar och Ratan uppgick till 2.000 döda och skadade. De svenska omkring 1.000.
Ryssarna gick norrut till Piteå, där de sista skotten i krig på svensk mark avlossas.
I svensk litteratur beskrivs slaget vid Sävar som en förlust. Ja, det är påfallande hur negativt allt som händer detta år beskrivs. Men faktum är att slaget vid Sävar inte bara stoppar fortsatt ryskt avancemang, det tvingar dem att återvända den väg de kom.
Slaget vid Sävar och fortsättningen i Ratan är i själva verket en vändpunkt i kriget. Tack vare att Kemenskij tvingas tillbaka, blir den ryske tsaren Alexanders krav på att överta Sverige norr om Kalixälven orealistiskt. Nu hamnar gränsen mellan Sverige och Finland istället i Torneå älv. Sveriges gräns hade idag kunnat gå i Kalix älv, vilket betytt att Kiruna och de stora malmfyndigheterna legat i utlandet.
Att man för tvåhundra år sedan var deprimerad över att ha förlorat Finland, den östra rikshalvan, var naturligt. Men att idag nedvärdera de svenska insatserna är inte rättvist. Krigsrisk på fyra fronter samma år, därtill mot flera av Europas stormakter, är ingen barnlek. Sverige hade kunnat upphöra som nation. Men med de resurser man hade, agerade man. Även om motståndarna var starkare.
Visst förtjänar detta att belysas och berättas, också i populärkulturellt format.
Källor: Berättelser ur svenska historien, tionde bandet, Finska kriget 1808-1809 av Carl Otto Nordensvan, Svenska slagfält av Lars Ericson Wolke, Kärlek och krig : revolutionen 1809 av Anders Isaksson, (Andra intressanta bloggar om politik, kultur, samhälle, historia, svensk historia, militärhistoria, krigshistoria, krig, 1809, revolution, Sverige, Finland, frihet)
