Bilden här till höger kommer från Drudge Report och säger en hel del. Den togs igår när Hamasterrorister på TV följde president Obamas tal i Kairo till muslimska världen.
Och anknytningen till Neville Chamerlains “fred i vår tid” efter München 1938 är inte helt ologisk.
Obama relativiserade och bagatelliserade hoten från fundamentalisterna. Allvarligast var att han inte riktade några som helst krav mot Iran.
Chefredaktören för Commentary Magazine, Jonathan Tobin, skriver i Obama’s Age of Moral Equivalence:
Medan Obama i andra sammanhang har deklarerat att han inte kommer att tillåta att Iran når kärnvapenkapacitet, var sådant klarspråk helt frånvarande i Kairo. Ingenstans yttrande han något rakt budskap om att Iran måste stoppa sitt nukluära program eller möta krav på sanktioner.
Mot Israel var tongångarna helt annorlunda. Charles Krauthammer skriver i Washington Post, Settlements Myth:
President Obama har upprepade gånger insisterat att Amerikas utrikespolitik kommer att utövas med anspråkslöshet och ödmjukhet. Framför allt kommer man inte att “diktera” villkor för andra länder … I förhandlingar om Mellanöstern … kommer Amerika framöver att “lyssna eftersom USA alltför ofta startat med att diktera”.
En beundransvärd inställning. Den gäller alla — Iran, Ryssland, Kuba, Syrien och Venezuela. Men inte Israel. Israel beordras att frysa alla aktiviteter i bosättningarna …
Att lägga skulden på Israel och ta strid om bosättningarna må vara populärt på den muslimska “gatan”. Men det kommer enbart att medföra att arabstaterna sitter still och väntar på att Amerika ska leverera Israel på silverfat. Och det gör Obamas strategi inte bara ohederlig utan också självdestruktiv.
Krauthammer menar att Obamas fjäskande för arabstaterna innebär att de inte har något som helst motiv att bidra med egna eftergifter i fredsförhandlingarna.
Obama stärker därmed fundamentalisterna.
Det är knappast rätt väg för att i verkligheten uppnå fred.
I Weekly Standard skriver Steve Hayes, The Speech:
I ett tal om frihet och demokrati, Amerika och Islam, glider Obama förbi den mest remarkabla utvecklingen i regionen genom att konstatera, “Iraks demokratiskt valda regering”. Han nämner det bara i förbigående, när han säger att han tänker hålla sitt vallöfte om att dra tillbaka trupperna.
Också när det gäller den muslimska världens grymma förtryck av kvinnor är Obama överslätande, och jämför med “kampen för kvinnors jämställdhet” i väst.
Vad är egentligen syftet med ett sådant tal? Varför ger Obama upp? Vad tror han att han vinner på att visa sig svag och vankelmodig?
Gissningsvis tror Obama att hela världen kommer att krama om honom och att alla ska — likt Birgit Friggebo i Rinkeby — stämma upp i gemensam sång: “we shall overcome”…
(Andra intressanta bloggar om USA, Barack Obama, politik, Iran, islam, Palestina, Gaza, fundamentalism, terrorism, Hamas, Mellanöstern, Mellanösternkonflikten, Israel, Irak, demokrati,MR, frihet, yttrandefrihet, feminism, jämställdhet, genus, kvinnor, sexism)