Massmedierna är de första offren i väst för jihad. De har redan kapitulerat. För att förstå vad som händer och med öppna ögon se vilka frihetens och demokratins motståndare är i vår tid kan jag rekommendera Bruce Bawers artikel i magasinet City Journal, An Anatomy of Surrender.
Bawer är New York-född författare, litteraturkritiker och poet, verksam i Norge. Svenska medier kan inte demonisera honom eftersom han rör sig i de högsta internationella kretsarna av vänsterintellektuella, därför tar man till sitt vanliga maktvapen (detsamma som används i diktaturer): man förtiger honom. Bloggen har skrivit om hans tidigare verk: Muslimer mot integration, Europas misslyckade integration och Ny bok: ‘Medan Europa sov’.
I sin senaste artikel klargör han hur vi ska se på islam som politisk rörelse:
Islam delar världen i två delar. Den del som styrs av sharia, islams lag, kallas Dar al-Islam, eller underkastelsens hus. Allt övrigt tillhör Dar al-Harb, eller krigets hus, eftersom det krävs heligt krig, jihad, för att få samhällen att träda in i underkastelsens hus.
Över århundraden har detta jihad tagit sig olika uttryck. För tvåhundra år sedan kapade exemeplvis muslimska pirater västerländska skepp och tog besättningen som slavar, vilket ledde USA till att utkämpa krig 1801-05 och 1815 [mot Sultanan av Morocco och stater inom Ottomanska riket]. De senaste årtiondena har jihadisternas val av vapen vanligtvis varit terrorim, och 11 september var ett uttryck för den.
Det som inte är allmänt känt är att Ayatollah Khomeinis fatwa [dödsdom] 1989 mot Salman Rushdie var en ny form av jihad. Istället för at angripa västvärldens skepp eller byggnader siktade Khomeini in sig på en fundamental västlig norm: yttrandefriheten. Andra islamister har förenat sig i detta korståg i syfte att underminera de västerländska samhällenas grundläggande friheter och stärka sharia inom dessa samhällen.
Denna kulturella jihad har haft oroväckande framgångar. Det visar två händelser — mordet 2004 på regissören Theo van Gogh som hämnd för hans film om islams kvinnoförtryck, samt den globala våg av upplopp, mord och vandalism som följde på de danska karikatyrteckningarna av Muhammed 2005 — som båda fått stora konsekvenser i väst.
Motiverad omväxlande av rädsla, missriktad sympati och multikulturell ideologi har folk på alla nivåer i väst, men särskilt inom eliterna, börjat tillåta att hänsyn till vad fundamentalistiska muslimer tycker, tänker eller gör får influera deras handlingar och uttryck. Dessa västerlänningar har, med andra ord, börjat internalisera sharia, och därmed underförstått acceptera sin roll som dhimmi — otrogna som lever i en muslimsk värld.
Kalla det en kulturell kapitulation.
Han ger mycket tydliga exempel från vardagen på hur denna kapitulation leds av journalistkåren, och tar exempel från Sverige:
Förra året uppstod en ny karikatyrkris, denna gång över svenske artisten Lars Viilks teckningar av Muhammed som hund, vilket föranledde ambassadörer från muslimska länder att kräva begränsningar av svensk yttrandefrihet. CNN-reportern Paula Newton rapporterade att “Vilks borde vetat bättre” med tanke på den danska incidenten — som om det vore naturligt att konstnärer tar order från folk som riktar dödshot.
Ja, under Weimarrepubliken hjälpte journalistkåren den tidens fundamentalister och antidemokrater till makten genom att låta bli att granska dem. I vår tid medverkar journalistkåren aktivt för att främja de krafter som vill avskaffa yttrandefriheten.
Mediebranschen har uppenbart inte lärt sig någonting, utan tvärtom är villig att i ännu högre grad agera sina egna dödgrävare. (Andra intressanta bloggar om politik, islam, kristendom, fundamentalism, rasism, kränkt, islamofobi, integration, integrationspolitik)