Hur andefattig och inskränkt svensk kriminalpolitik är, framgår i en ny och vass skrift av idéhistorikern Lars F Eklund, tidigare chef vid det kristdemokraterna närstående idéinstitutet Civitas: Varför bär överheten svärd?
Eklunds debattinlägg om rättvisa i juridisk mening är viktigt eftersom vi i Europa ser ett “smygande inflytande från relativism, nihilism och islamism”, som utmanar vår rättsgrund. Den som skapades i antikens Grekland och i den romerska rätten, för att sedan förvaltas inom den kristna kyrkan fram till våra dagar. Men dessa principer för rättskipning håller på att falla i glömska. Även de juridiska yrkeskårerna börjar förlora banden till rättvisans moraliska grund, menar Eklund och skriver:
Jag vågar påstå att oroväckande få av landets åklagare, advokater och domare skulle kunna eller vilja ge en koherent framställning av vad ‘rättvisa’ egentligen är för något. Det är märkligt eftersom svaren rimligen måste vara själva basen för deras profession.
Också inom politiken eroderar kunskapen om på vad rättsskipning och rättvisa grundar sig på. Istället fastnar man i sekundära effekter av bestraffningar. Eklund identifierar tre:
1) Straff i avskräckande syfte, som leder fel. Det förvandlar enskilda människor till redskap att använda för att hålla andra på mattan. Människovärdet upplöses i en kallhamrad utilitaristisk syn, som ingenting har med rättvisa skaffa.
2) Straff i form av vård och behandling leder till att rättsskipningen trängs undan. Att begå brott är ingen sjukdom. När en person begått en brottslig handling är det ett beslut som man som fri, tänkande och moralisk varelse är ansvarig för. Eklund skriver:
Att erkänna detta [alla och envars eget ansvar för sina handlingar] är i själva verket en förutsättning för att kunna erkänna brottslingen såsom en medmänniska, i sin värdighet som mänsklig person jämlik alla andra, ehuru till följd av sitt ansvar belastad av en begången orätt gärning.
Den tydliga oviljan hos många förespråkare för den förment humanistiska kriminalvården att medge detta är mycket avslöjande, och kan enligt min mening i värsta fall spegla en ren social elitism.
Helt sant! Det är bara om vi var och en är ansvariga för våra handlingar som vi är fullvärdiga människor. Annars reduceras människor till amoraliska djur som saknar möjlighet att agera annat än på impulser. Och om kriminella behandlas som oförmögna att ta ansvar för sina handlingar, betraktar vi dem inte längre som jämlika med oss, utan som lägre stående varelser.
3) Straff för att skydda samhället, är fel perspektiv av samma skäl som punkt 1.
Nej, rättskipning handlar inte heller om hämnd.
Vad är då rättvisa? Genom bestraffning uppnås två ändamål, skriver Eklund: brottslingen sonar sin skuld till brottsoffret, och genom att avtjäna straff återupprättar det brottslingen. Straffet förvandlas då från att vara blott ett straff till att bli botgöring och får då en i moralisk-etisk mening helande effekt för den dömde. Och rättvisan är skipad. Eklund fortsätter:
Om straffet var rättvist, i betydelsen proportionellt till brottet, så är den dömde som verkligen ångrar sig den förste att tillstyrka att det bör avtjänas fullt ut, just för att nå de effekter som diskuterats ovan [sona sin skuld och nå botgöring].
Detta är alltså rättsväsendets uppgift: att återupprätta såväl offer som förövare, och därigenom — och just därigenom — skipa rättvisa; att ge var och en det som tillkommer honom eller henne. För detta bär “överheten” sitt svärd.
För mig är det här helt avgörande i kriminalpolitiken — brottslingen måste inse att denne gjort fel. Fel! Och därför aldrig mer vilja eller ens fundera på att göra om liknande handlingar.
Men ingenting av detta gäller i dagens kriminal”vård”. Där handlar det om förvaring, tycka-synd-om-sig-själv, skylla-ifrån-sig-på-andra och allmänt betrakta sig som offer. Aldrig se sig själv som ansvarig! Aldrig stå upp för det man gjort och ta konsekvenserna av det. Så skapas inga hela människor. Bara fortsatt elände. (Andra intressanta bloggar om politik, brott, kriminalpolitik, kristendom)