Lägg ned feminismen

Trender inom mode, musik och design är ett naturligt diskussionsämne. Trenderna är närvarande i vårt medvetande och ses för vad de är; flyktiga fenomen. Inom politiken finns också suget efter samma sort flärdfulla nyheter. Men politikens modenycker diskuteras inte för vad de är. Istället tas de paradoxalt nog på fullaste allvar och antas vara giltig för all framtid. Men vem blir egentligen förvånad över att politiken också här är sorgligt enfaldig?

Politiska trender har en tendens att bli skadliga, till skillnad från estetiska trender inom kultur och mode, som förvandlar tyg, färger och toner till underhållning och i bästa fall njutning. Karaktären av utvändighet, i bokstavlig mening ytlighet, är en förutsättning och tillgång i konsten - det är ju intryck man jobbar med. I politiken får ytligheten istället löjets skimmer över sig, eftersom yta här bara är lättviktig oviktighet.

För vår tids politiska fluga, feminismen, kan vi spå ett liknande öde som för bokstavsvänstern på 1970-talet. En dag kommer det att vara lika pinsamt att minnas sitt feministiska testuggande, som det idag är för dem som skäms över sin naivitet att för 20 år sedan ha kallat sig kommunist. Det är inte lika charmerande att minnas sin politiska enkelspårighet, som det kan vara underhållande och kittlande nostalgiskt att låta musikens och modets gamla trender att komma igen.

Om vi diskuterade vilka drivkrafter som ligger bakom de politiska modenyckerna skulle vi vara mer observanta på sådana inslag i samhällsdebatten. Nu är fenomenet osynligt och därför inser många inte vilken skada man medverkar till genom att distanslöst underblåsa trenderna.

Exempelvis skulle feminismen inte ges den hegemoni över det offentliga samtalet som den idag har. Och kritik mot trenden skulle inte vara ett lika förbjudet tabu. Politiska trender kan sätta yttrandefriheten ur spel, inte främst därför att kritik utestängs, utan därför att medborgare i allmänhet belägger sig med självcensur.

Avsikten med min liknelse mellan feminism och rasism i tidigare M2 var en provokation och test på hur förbjudet det är att skärskåda innetrenden. Och resultatet blev det väntade, med enfaldigt förutsebara utfall som saknar varje antydan till självkritik.

Första angreppslinjen har varit att sådana oseriösa och dumma individer som kritiserar feminismen inte borde få yttra sig i massmedia. Inte i någon annan debatt hade den argumentationen fungerat, av den enkla anledningen att den är oförenligt med demokrati och yttrandefrihet.

Enligt ett andra anfallsargument är feminismens kritiker fullständigt okunniga och borde hålla tyst eftersom de inte har läst varenda bok i feministisk teori och inte gör skillnad på särartsfeminister, biologister, essentialister, konstruktivister, med flera. Här slår fanatismen igenom och likheten med bokstavsvänstern blir tydlig - kommunisterna såg snart varandra som sina största fiender och splittrades i ett otal fraktioner, som skp, kfml, kpml-r, vpk och apk. Att kräva kunskap om gyttjebrottningen feminister emellan innebär att inga andra än dem som deltar i den kan säga något. Så är det givetvis inte. Feminismen idé och konsekvenser kan förmodligen diskuteras med större skärpa, om man avstår från att kliva ner i gyttjan.

Ett tredje argument går ut på att kritiken mot feminismen beror på att män känner sig hotade. De vill inte ha konkurrens av kvinnor och därför fösa dem tillbaka till spisen. Varje kritiker är således en usel mörkerman. Att anklaga motståndare för dolda och onda motiv, och därmed undergräva respekten för dem, är ett känt debattknep som är lika effektivt som smutsigt. Betecknande är att sådana knep brukar används när den egna ståndpunkten är svag.

Som en fjärde anklagelse kastas påståendet ut om att det bara är män som våldtar och misshandlar. Det är män som bär skuld till allt elände som kvinnor drabbas av. Därför borde män inte ha mage att kritisera kvinnors idéer om feminism. Även om det är sant att gärningsmän oftast är män, så glömmer feministerna att också de flesta våldsoffer är män. Män slår män. Men manliga brottsoffer lämnas därhän. Bara kränkningar av kvinnor räknas. Bilden av män som gärningsmän renodlas för att upprätthålla ett förenklat könsperspektiv. Resultatet är en ideologiskt tillrättalagd men falsk och inhuman verklighetsbild.

Ett femte argument går ut på att erkänna att det finns dumfeminister, men att man själva står för något annat och är helt seriös. Det här avståndstagandet från andra aktörer i kampen har bara ett syfte, som inte heller det är särskilt hedervärt: att på bekostnad av andra feministers anseende höja sin egen status.

Ett sjätte avväpnande argument är att påstå att feminister bara vill ha jämställdhet mellan könen. Feminismen skulle alltså vara oförarglig och bara ett annat ord för jämställdhet.

Att feminism är något annat än jämställdhet kan åskådliggöras med ett vanligt förekommande resonemang som ledarskribenten Hanne Kjöller använder i en mail-växling när vi diskuterar ett tidstypiskt tidningsuppslag. Två män, en polis och en brandman, får minuspoäng för att de i en enkät inte "utan att tänka" riskerar livet för att rädda en kvinna som attackeras av en tjur (ett kreatur). Den kvinnliga reportern hyllar därmed det gamla mansidealet där män fullständigt självklart beskyddar kvinnor och barn. Samtidigt vet vi att män genast kallas för mansgrisar när de avslöjas med att ha just en sådan reflex - kvinnor är lika starka och självständiga som män.

Reportaget illustreras med en bild där poserna för männen har en erotisk underton. Inget fel i det. Men det är svårt att undgå tanken att om två kvinnor, säg sjuksköterskor, poserat på samma sätt hade det blivit ett jävla liv om hur kvinnor görs till sexobjekt. Tidningsuppslaget visar, enligt min mening, hur feministisk opinionsbildning präglas av schizofreni och hyckleri. Kjöller svarar med att "halvnakna män inte är samma sak som halvnakna kvinnor". Hon menar att eftersom kvinnor är underordnade i en könshierarki är halvnakna kvinnor på bild förnedrande sexobjekt, medan lika avklädda män inte är det.

Här avslöjas feminismens sanna kärna. Och dess oförenlighet med humanismen. Om kvinnor är underordnade i en könshierarki, måste det vara lika riktigt att hävda att icke-etniska svenskar är underordnade i en etnisk hierarki. De har i snitt lägre lön, är i högre grad arbetslösa och finns i liten utsträckning representerade i samhällets eliter. Om kvinnors underordning gör att de ska bemötas på ett annat sätt än män, måste rimligen också underordnade icke-etniska svenskar bli det.

Säg att en etnisk svensk gör en dundertabbe på jobbet och blir utskälld av chefen. Det kausala sambandet är rakt och tydligt: misstag leder till utskällning. Säg nu att en invandrare gör samma tabbe. Enligt mitt humanistiska synsätt är det kausala sambandet detsamma och invandraren kan skällas ut. Individerna är jämlika och ska bedömas efter sina individuella prestationer.

Men enligt feministisk logik måste slutsatsen bli en annan. Eftersom icke-etniska svenskar är underordnade i en etnisk hierarki tillhör invandraren en grupp som skall behandlas annorlunda, bara därför att denne är invandrare. En utskällning blir då, istället för en okomplicerad och rimlig tillrättavisning, ett utslag av rasism. Eller utslag av homofobi om det handlade om en anställd som är homosexuell. Eller uttryck för fascistoida övermänniskoideal om den anställde är handikappad.

Detta sätt att gruppera människor efter deras ursprung, identitet eller kön och sedan behandla dem utifrån grupptillhörighet är skrämmande, oavsett om syftet sägs vara gott. I den minsta konflikt i vardagen kan då en mängd ideologiska aspekter blandas in och allvarliga beskyllningar kastas ut som trasar sönder samhället.

Legitimiteten i krav på positiv särbehandling med hänvisning till att den grupp man identifierar sig med tidigare har missgynnats är svag. Att exploatera andras öde och olycka med avsikt att försöka nå egen personlig vinning är inget annat än egoism. Det är inte bara cyniskt mot dem som blivit missgynnade, det är också orättvist mot alla medborgare i samhället, främst mot dem som anses tillhöra det identifierade kollektivet, som vill nå framgång på sin egen kompetens och erfarenhet - istället för att rida fram på gruppens martyrskap.

Konflikten mellan humanism och teorier om feminism och rasism har bekräftats på ett lika oväntat som komiskt vis. När män, som journalisten Jens Orback, startat mansnätverk som diskuterar könshierarkier och anser sig vara feminister, har de räknat med att bli accepterade som sådana. Ändå har Orback gått till storms mot feminismens främste taleskvinna, jämställdhetsminister Margareta Winberg, och kallar henne… könsrasist.

I sina försök att leva efter feministisk teori har mansnätverken upptäckt att de kvinnliga feministerna inte är ute efter jämställdhet. Det finns en rad lagar och bestämmelser där männen är underordnade och de har blivit märkbart besvikna på Winbergs sätt att fortsätta skuldbelägga alla män, även dem som är duktiga feminister. Män är män, och därför förtryckare även om de är feminister. I själva verket är varje god man ett större hot mot teorierna än svinaktiga män, eftersom de undergräver den rätta läran om kvinnors underordning.

Nej, lägg ner feminismen. Ur ett historiskt perspektiv har stora förändringar skett mycket snabbt i riktning mot jämställda villkor för kvinnor och ökad öppenhet gentemot olikheter i livsstilar, såväl på etnisk, religiös som sexuell grund. Mångfald och frihet från gamla konventioner är i full färd med att göra samhället mer spännande.

Visst finns fortfarande fördomar av alla slag, men vägen till lika villkor går inte över låsningar i nya teoribyggen. Att utmåla sig som offer och skuldbelägga andra är inte bara destruktivt utan också kontraproduktivt. Respekt uppnås genom att respektera andra. Fördomar övervinns genom att visa vad man duger till, genom eget hårt arbete. Sluta jaga oförrätter. Var stolt. Stå på.

Dick Erixon