Feminismen har sina grundsatser gemensamma med rasismen. Båda gör huvudsak av människors biologi. Motsatsen heter humanism.

Av Dick Erixon

Förr i världen höll män upp dörrar för kvinnor. Könsrollerna var strikt uppdelade in i minsta detalj. Alla följde dessa invanda banor utan att tveka. I den auktoritära miljö som gällde var det få som bröt mot mönstren eftersom det kunde stå dig dyrt - i anseende, karriär och socialt umgänge.

Tack och lov är den tiden förbi! Våra liv är inte längre förprogrammerade utifrån vårt kön och från våra föräldrars ekonomiska ställning. Vi är fria att söka oss den framtid och de relationer vi själva önskar.

Men på senare år börjar stela konventioner åter tränga sig på. Feminismen har fått allt starkare ställning i opinionsbildningen. Det går inte en dag utan att tidningar och etermedier dryftar företeelser i livet där den självklara utgångspunkten är att göra skillnad på män och kvinnor ("männen är si, kvinnorna så"). Som om alla män respektive alla kvinnor vore homogena, hade samma egenskaper, samma åsikter och samma drömmar. Som om individen inte längre spelade någon roll, utan allt avgörs av vad man har mellan benen.

Skälet till att poängtera det manliga och kvinnliga sägs vara att stärka kvinnorna, som alltid anses ha det sämre utgångsläget. För att hjälpa fram kvinnor håller en ny mentalt tvingande konvention på att växa fram: könskvotering i alla sammanhang. Och det handlar inte om att båda könen ska vara representerade, utan det skall vara exakt 50 procent av vardera. Råkar det bli 52-48 procent är det ett bakslag för jämställdheten. Man kan fråga sig hur den tredje personen i ett tremannauppdrag enligt denna jämställdhetshysteri bör vara gestaltad.

Det feminismen står för, att dela upp mänskligheten i biologiska kollektiv snarare än att betrakta varje människa som en unik individ, är inget nytt. Feminismen har som politisk ideologi sina grundsatser gemensamma med rasismen. Båda gör huvudsak av människors biologi.

Eftersom ingen kan smita ifrån sin biologiska konstitution tvingar båda ideologierna in alla människor i kollektiv, med eller mot de enskilda människornas vilja. Efter att tvångsmässigt delat in befolkningen i strikta kollektiv börjar båda ideologierna ställa kollektiven mot varandra för att skapa konflikter på biologisk grund. Det är den naturliga konsekvensen av att båda ideologier tar ställning för ett av de biologiska kollektiv man skapar.

Både rasismen och feminismen drivs av en märklig och obegriplig känsla av att dem som ideologierna säger sig företräda är utsatta för oförrätter. Båda anser sig alltid vara i underläge även om de domderar och styr utvecklingen. Rasister har härjat fritt i Europa under tidigare delar av 1900-talet och feminister har idag fullständig dominans i svensk mediadebatt. Förutom Göran Skytte var det ingen som reagerade när feminismens främste åsiktspolis, jordbruks- och jämställdhetsmininster Maragareta Winberg, för en tid sedan utropade att "vi behöver en ny man".

I denna atmosfär är det allt fler män som kapitulerar och börjar kalla sig feminister. Förmodligen i avsikt att vilja sluta fred med motsatta könet. Men en ideologi som bygger på biologi och dessutom ensidigt utgår från det ena könet, kan aldrig sluta fred. Då skulle feminismen dö. Så länge det finns skillnad mellan män och kvinnor kommer feminismen att hitta och attackera dessa. Och förhoppningsvis kommer skillnaderna mellan könen aldrig att upphöra, det är ju skillnaderna som ger liv och som för mänskligheten framåt.

Grundproblemet är att feminismen gör politik av biologi. Det leder alltid fel. Politik på biologi har genom historien stått för mänsklighetens allra största misstag och grymheter: 17-1800-talens slaveri och slavhandel med afrikaner och 1900-talets utrotningsförsök av judar, zigenare och homosexuella.

Motsatsen till politik på biologi är humanismen som livsåskådning. Humanismen har växt fram ur antiken, över renässansen och fullbordats genom upplysningen. Humanismen ger oss alla människor lika värde och är blind för olikheter som hudfärg, kön, inkomst och identitet. Humanismen präglas av tolerans och betraktar oss som enskilda individer, ja, som de unika personer vi var och en är. Till skillnad från politik som har sitt ursprung i biologi lär humanismen oss att bejaka olikhet och skillnader. Olikheter är stimulerande och utvecklande.

Med humanistisk livsåskådning bedömer vi enskilda människor efter deras handlingar och gärningar, inte efter vilket kollektiv de kan anses tillhöra. Att alls dela upp människor och dessutom behandla människor olika beroende på vilken kategori de tillhör, just det som är innebörden i kvotering, strider mot humanismens grundsats.

Humanismen har länge tagits för given. Men den utsätts för allt ivrigare attacker. När svenska riksdagen röstar igenom allt fler lagar som utgår från människors biologiska skillnader och egenskaper tar den steg bort från humanismen som livsåskådning. Visst, så länge avsikten är att "positivt särbehandla" minoriteter och missgynnade grupper går det att leva med lagarna. Men att i lagstiftning börja kategorisera människor - istället för att se mänskligheten - bereder den mark för politiska ideologier som bygger på negativ särbehandling, terror och elände.

Det är dags att börja skärskåda feminismen. Är den befogad eller finns det andra och klokare vägar uppnå ett samhälle där alla människor bemöts med respekt och har möjlighet att utveckla sina förmågor och intressen?

Tiden är inne att återupptäcka vårt eget västerländska kulturarv. Humanismen bjuder på rika skatter i vårt sökande efter inspiration och vägledning i ett turbulent tidevarv.