Inlägg av Sara Lesch:
"Hade någon granskning av ämnet gjorts hade Erixon kommit fram till att det inte finns en feminism utan flera."

"Dick Erixons artikel är förskräcklig för envar som har någorlunda kunskap om den feministiska diskursen. Huvudfrågan är hur man kan publicera en så oinitierad artikel överhuvudtaget. Bristen på research är dock inte det enda problemet då Erixon jämför feminism med rasism vilket entydigt visar på inkompetens och undergräver författarens framtida trovärdighet.

Hade någon granskning av ämnet gjorts hade Erixon kommit fram till att det inte finns en feminism utan flera, men att man huvudsakligen delar upp den i två; essentialism/biologism och konstruktivism (varav essentialism är den enda formen av feminism som tas upp i artikeln). Essentialism utgår ifrån att det finns specifika könsskillnader mellan män och kvinnor som är medfödda, vilket i praktiken innebär att det kvinnoförtryck som funnits och finns faktiskt är och har varit befogat. Denna form av feminism vill göra kvinnosaken gemensam för alla kvinnor och talar ofta om "vi kvinnor" som om alla kvinnor vore likadana.

Konstruktivismen däremot anser att det inte finns någon biologisk grund för skillnaden mellan könen som den ser ut idag utan menar att de skillnader som finnns är socio-kulturellt betingade. D v s att skillnaden har sin grund i tvingande stereotypa könsroller men att om man skulle kunna bortse från social värderingar om vad kvinnor och män är skulle vi vara lika varandra, förutom de rent reproduktiva funktionerna. Denna form av feminism vill bort från tvingande normer för hur män och kvinnor bör vara och i stället tillåta vars och ens egen frihet att forma sitt eget liv.

På Dick Erixon låter det som att vi vore fria från könsstereotypernas tyranni, men i såfall verkar han inte heller här särskilt insatt. Nätverket 'Allt är möjligt' har nyligen givit ut en bok med samma namn som på ett enkelt och effektivt sätt sätter fingret på hur könsroller reproduceras i vårt samhälle i dag. Idag är vi kanske utsatta mer än någonsin. Just därför är det viktigt att artiklar som avfärdar feminismen sådana som Erixons inte får passera obemärkt. Ett bra boktips till Dick Erixon är även Rädd att falla - studier i manlighet, red Claes Ekenstam. Detta är en bra bok om man vill ta del av feministiska syften från ett manligt perspektiv utan att behöva känna sig hotad."

Dick Erixon:
"Frågan är djupare än de spetsfundigheter 'essentialism', 'konstruktivism' och alla andra varianter av feminism handlar om. Humanismen berör den grundläggande frågan om vad mänskligheten är."

Att kritisera feminismen är uppenbarligen att häda, den som gör det ska hängas ut som kättare och berövas all värdighet. Repliken av Sara Lesch bekräftar budskapet i mitt inlägg i förra M2. Artikeln handlade i lika hög grad om yttrandefrihet som om feminism. Det är något sjukt i luften när de som driver en tes exploderar av ilska så fort de blir emotsagda. Denna aggressivitet är primitiv och skrämmande. Tonen hör definitivt inte hemma i ett demokratiskt samhälle. Den feministiska oförsonligheten är ett diskussionsämne i sig.

Så till sakfrågan. Ingen som framfört kritik har kunnat vederlägga mitt påstående om att humanism och feminism är oförenliga. Inte heller Sara Lesch. Om jag har en humanistisk livsåskådning som gör mig blind för mänsklighetens biologiska olikheter, därför att dessa skillnader är oväsentliga för de enskilda människornas rätt och värde, då kan jag inte börja dela upp mänskligheten i några som helst grupper och föra politik på dessa olikheter. Det spelar ingen roll om argumentet för att analysera människor efter deras biologi hänförs till ras, etnisk bakgrund eller kön. Inte heller spelar det någon roll vilken falang eller fraktion inom feminismen man torgför. Frågan är djupare än de spetsfundigheter "essentialism", "konstruktivism" och alla andra varianter av feminism handlar om. Humanismen berör den grundläggande fråga om vad mänskligheten är.

Humanismen är vår tids absolut största och viktigaste förtjänst. Mänskligheten har en fruktansvärt blodig historia där människovärdet har kränkts på de mest vidriga sätt. Biologiska skillnader mellan människor har alltid fungerat som ett motiv för våld och förtryck. Faran med feministisk ideologi är att den öppnar dörren för antihumanistiskt tänkande och legitimerar en politik som har sin utgångspunkt i vad en människa är, inte vem hon är.

Sara Lesch´s beskrivning av feministisk konstruktivism ger förvisso intryck av att vara sansad och inriktad på sociala värderingar snarare än biologi, men hela tankebilden skulle falla sönder om man inte i grunden utgick ifrån och delade upp mänskligheten efter kön - även konstruktivismen betraktar människor för vad de är, inte vem de är. Alla varianter av feminism bryter därmed mot humanismens vägran att se till det biologiska. Det unika och oöverträffade med det humanistiska idealet är att varje person är unik och har samma frihet - och vägen dit är att respektera individen och hennes erfarenheter, kunskap och personliga karaktär. Inte som med feminismen och andra på biologi byggda ideologier, att betrakta människor som ett kollektiv där en representant för kollektivet "män" är utbytbar mot en representant ur kollektivet "kvinnor". Kvotering är inget annat än människoförakt, där politisk ideologi förvandlar unika personer till själlösa representanter för ett konstruerat kollektiv.

Det jag kanske borde ha tillagt tidigare är att humanismen som ideal ingalunda är uppnått. Vi lever inte upp till att vara blinda för kön och hudfärg. Vi är inte fria från fördomar. Men min poäng är att kampen mot fördomar bara kan vinnas om vi fokuserar på människors individuella egenskaper och kompetens oberoende av biologiska faktorer. Den motsatta vägen, att fokusera på kön (eller ras), kan bara leda till ökade motsättningar, kvotering och därmed mer av fördomar och motsättningar.

Humanismen måste, likt demokratin, erövras av varje generation. Det är dags att gå till botten med vår människosyn och inte låta lättköpta medel, som kvotering, bli hinder i vägen för att nå ännu en bit närmare det humanistiska idealet där vi är nyfikna på människors skillnader, där olikheter står för något spännande och positivt. Först då respekterar vi på riktigt kvinnor och män, vita och svarta.