De etablerade partierna i Sverige har alla sagt att de inte ska samarbeta med Sverigedemokraterna. Efterhand har de borgerliga partierna luckrat upp sitt prestigefulla motstånd mot nykomlingen. Inför riksdagsvalet 2026 finns två glastak kvar för SD att krossa.
Vi har en demokrati präglad av många partier. Det gör det trångt att slå sig fram som nytt parti. Men i grunden handlar motståndet mot Sverigedemokraterna om samma dynamik som alltid uppstår när en ny aktör vill ta plats där andra, gamla aktörer anser sig äga makten. Det första demokratiskt parlamentariska experiment i Sverige skedde redan 1880, då bondeledaren Arvid Posse mötte hätskt motstånd när han blev statsminister.
Att bönderna krävde inflytande över staten fördömdes som “missfoster”, att de var simpla “lycksökare” och att de utgjorde en “riksolycka”. Ett brott mot den ”politiska anständigheten”.
Också Hjalmar Branting mötte som ledare för framväxande Socialdemokraterna starkt motstånd när han gjorde anspråk på att få ingå i en liberal regering. Det ansågs hota stabiliteten i riket. Många mäktiga vägrade tala med Branting, trots att han som person tillhörde överklassen (gått i samma skola som kronprinsen och ärvt hel flerfamiljsfastighet i centrala Stockholm).
I vår tid är det Sverigedemokraterna, i egenskap av småfolkligt konservativt parti, som utgör den framväxande maktfaktorn. Partiet har inga etablissemang att luta sig mot. Och partiets konservativa politik står i stark kontrast med de gamla partiernas extremt progressiva och globalistiska övertygelser – som leder till otrygghet pga enorm invandring och snabbt växande kriminalitet.
SD i regeringen 2026?
Stegvis har Sverigedemokraterna under Jimmie Åkessons ledning flyttat fram positionerna, trots hatfyllt motstånd i politiken och trots en närmst enad mediebransch som gör allt för att motarbeta partiet.
Efter valet 2022 togs ett nytt steg för att nå inflytande. Partiet utgör del av majoriteten som bär upp regeringen. Avtal skrevs med de borgerliga. SD avstod från att ingå i regeringen mot att de borgerliga ministrarna genomför Tidöavtalet.
Åkesson har inför nästa val sagt att partiet antingen kommer att ingå i regeringen eller gå i opposition. För delar av Tidöpartierna är det fortsatt kontroversiellt att gå med på detta, främst Liberalerna. De ska nu välja ny partiledare och det valet väntas avgöra om L avser fortsätta sträva efter icke-socialistik regering eller byta sida och , likt C, stödja S-statsminister. I Expressen argumenterar ledarsidan för att “Liberalerna ska överge sitt kategoriska nej till att släppa in Sverigedemokraterna i regeringen”. Man borde inte låta sig skrämmas av vänsterkritik. Klokt.
En annan liberal tidning, Göteborgs-Posten, analyserar på ledarplats den framväxande folkliga konservatismen (som man kallar populistisk och höger). Den konservativa framväxten i USA, Italien, Tyskland och Storbritannien föredrar i många fall “en korrigering framför en revolution. De anser att befintliga institutioner, såsom domstolar, förvaltning och högre utbildning, bör förändras och renodlas – inte åderlåtas. Det är i skärningspunkten mellan den revolutionära och evolutionära impulsen som man bör studera högern närmare.”
Tidningen pekar på att “italienska premiärministern Giorgia Meloni, som leder Fratelli d’Italia, har – i motsats till farhågorna – valt att vidareutveckla den gamla högerns politik”. Hon leder största partiet i ECR, den partigrupp i Europaparlamentet som Sverigedemokraterna ingår i. Även om Donald Trump istället är populistiskt revolutionär, “finns inga tecken på etnonationalism eller raspolitik i Trumps styre”.
Det är bra att liberala medier börjar nyansera det hysteriskt känslomässiga och därför fullständigt antiintellektuella motstånd som fram till nu har präglat kritiken mot Sverigedemokraterna.
Åkesson som statsminister
Att Sverigedemokraterna ska ingå i nästa regering, om väljarkåren ger möjlighet till en sådan majoritet i valet 2026, är självklart. En mer öppen fråga är om Jimmie Åkesson ska bli statsminister, så som tidigare framväxande antietablissemangsledare som Arvid Posse (1880) och Hjalmar Branting (1920).
Om Sverigedemokraterna blir större än de borgerliga tillsammans, talar den parlamentariska principen för att Åkesson blir statsminister. Idag har SD 20,5 procent medan M, KD och L har 29,0 procent. Aktuella opinionsmätningarna gör det tveksamt om dessa partier ens kan bibehålla detta väljarstöd. Och om L byter till socialistiska sidan, utgörs de borgerliga av M och KD som i förra valet fick 24,4 procent. Idag har SD, M och KD omkring 42 procents stöd i opinionsmätningarna.
Men volatiliteten i väljarkåren är växande och tidigare regeringar har i valrörelser återhämtat större underlägen än det nuvarande. Vintern 2007/2008 fick Alliansregeringen bara stöd av 37,5 procent i Novus och 39,9 i SCB. Oppositionen hade ett övertag på omkring 18 procentenheter och statsvetare räknade ut regeringen som “rökt”. Men vann återval 2010.
Om SD och de borgerliga vinner majoritet för fortsatt kraftfull bekämpning av kriminaliteten, fortsatt kursändring om invandring, fortsatt kursändring i energipolitik mm, borde det vara väljarna som avgör vem som blir statsminister. M och KD (och L) har en statsministerkandidat, och SD har sin.