Har president Trump verkligen ändrat säkerhetspolitiska situationen, eller är det historien som nu hunnit ifatt ett snålt Europa?
Europeiska länder satsade inte på försvarsmakten efter andra världskriget, utan räknade med att USA skulle fortsätta att stå för Europas militära försvar. Redan 1959 konstaterade USA:s president Dwight D. Eisenhower att Europas otillräckliga försvarsinsatser “making a sucker out of Uncle Sam” (ung: gör USA till en lättlurad fåne).
Sverige var länge ett undantag, då vår neutralitetspolitik innebar att vi behövde ett starkt försvar för att göra denna neutralitet trovärdig. Statsminister Tage Erlander var länge inställt på att Sverige skulle bygga egna atombomber. Men efter murens fall rustade statsministrarna Göran Persson och Fredrik Reinfeldt ned ett av världens starkaste försvar (per capita). Därmed tillhör Sverige nu samma klubb av snålskjutsåkande länder som övriga européer i Nato.
Agerar mot en Kina-centrerad världsordning
Statsvetaren Francis P. Sempa är en av många amerikaner som påpekar att president Trump nu tar itu med det tidigare presidenter velat göra men inte förmått: Tvinga Europa att finansiera sin egen säkerhetspolitik. Han skriver:
“Kinas president Xi Jinping har upprepade gånger sagt till USA och världen att han strävar efter att förena Taiwan med fastlandet, antingen fredligt eller med våld. Han har gjort anspråk på hela Sydkinesiska havet som kinesiskt territorium. Hans uttalade mål är att avsluta ‘förnedringens århundrade’ genom att upprätta en Kina-centrerad världsordning.”
I Europa hävdas att Trump agerar undfallande mot Ryssland, men Francis Sempa menar att USA varit undfallande mot den starkare totalitära staten Kina:
“Biden-administrationen närmade sig Kina som en ‘konkurrent’, snarare än en fientlig motståndare. Biden, liksom Bush 41, Clinton, Bush 43, och Obama försökte engagera Kina med målet att förändra landet till en ansvarsfull intressent i den ‘regelbaserade internationella ordningen’. Det var en strategisk hägring. Kina är en global motståndare som har för avsikt att ersätta USA som den ledande globala makten och fast beslutet att forma den internationella ordningen enligt egna prioriteringar.”
Största hotet mot fria världen: Ryssland eller Kina?
USA:s nya administration har hel enkelt ett annat perspektiv på vad som är det största hotet mot den fria världen.
Förre presidenten Joe Biden och Europas regeringar påminner, enligt Sempa, om det Winston Churchill 1934 kritiserade dåtidens regeringar för i mötet med Tysklands nazistiska regim: “De är bestämda i att vara obeslutsamma, fast övertygade om att vara tveksamma, orubbliga i att vara långsamma, solida i att vara instabila, kraftfulla i att vara impotenta.” (eng: “Decided to be undecided, resolved to be irresolute, adamant for drift, solid for fluidity, all-powerful to be impotent.”)
Det har nu, skriver Sempa, ändrats med Trump-administrationen och hans nationella säkerhetsteam av hökar i synen på Kina. Européerna skulle göra klokt i att förbereda sig för en kraftigt reducerad amerikansk roll i Nato. Tid är avgörande. USA:s stöd till Europa har försämrat beredskapen för konflikten i västra Stilla havet. “Distraktionerna i Ukraina och Mellanöstern måste få ett slut”, avslutar han.
Så lyder en amerikansk analys. Vi i Europa måste sluta vara egocentriska och inse att vår kontinent inte är den enda som har att hantera svåra säkerhetspolitiska hot mot den fria världen. Därför har det varit tidigare politikergenerationers historiska misstag att inte rusta upp militärt, så att vi nu står utan tillräcklig “hård” makt i form av militär slagkraft att avskräcka Ryssland. Man har haft grovt fel om att det räcker med “mjuk” makt i form av internationella fördrag och diplomatiskt prat.
För Ryssland och Kina gäller bara en form av makt: den militära förmågan.