Amerikanske vicepresidenten JD Vance höll ett historiskt tal i München. Olika etablissemang också i Sverige har kraftigt avfärdat talet, men statsvetaren Peter Esaiasson menar att ett tal som väcker så starka reaktioner är intressant.

Jag tycker Esaiasson gör en utmärkt analys i sin kolumn i G-P. Han menar att slagkraften finns i den gemensamma tematiken i talet. JD Vance sa att Europas ledare har fattat politiska beslut som tyder på att man är rädd för sin egen befolkning.
“Vances tal kan avfärdas … som ett led i ett ofruktbart kulturkrig. Men om man gör det missar man att det fångar ett stämningsläge som finns hos många människor som känner sig alienerade i det progressiva värdegrundssamhälle som skapats under 2000-talet.
Bilden av en europeisk politisk elit som distanserat sig från sina folk fick förnyad kraft av ett tal som åtminstone tills vidare får kallas historiskt. I ett läge där Europas demokratier behöver komma samman blev det en obehaglig påminnelse om att tilltron som håller samman medborgarna och deras beslutsfattare inte skall tas för given.”
Ja, reaktionerna på Vance-talet från europeiska eliter är ett fattigdomsbevis. Man vägrar ta in verkligheten, att den aktivistiska politiken med öppna gränser fullständigt misslyckats. Och man vägrar försvara de västerländska värderingarna om yttrandefrihet och respekt för valutslag.