Under onsdagen besökte generaldirektören för anti-korruptionsbyrån OLAF mitt kontor. Detta sedan jag utnämnts till ständig rapportör i budgetkontrollutskottet för Olaf, Europol och Eurojust.
Det blev ett matnyttigt möte där generaldirektör Ville Itälä tillsammans med medarbetare svarade på mer detaljerade frågor än vad som togs upp på seminariet med hela utskottet dagen innan.
Jag frågade exempelvis vilka verktyg OLAF behöver för att göra granskningen av bedrägerier mer kraftfullt – och därmed göra det mer avskräckande att ge sig in på korruptionsförsök. Itälä lyfte fram att OLAF idag har 370 medarbetare medan man för tio år sedan hade 440. Neddragningarna innebär ju att man har mindre tid att genomföra granskningar. Och granskningar av vad som kan vara stora bedrägeriskandaler tar tid. Småtjuvar är lättare, men jag är helt klar på att det är de stora fula fiskarna som är viktigast att fånga.
Mitt besked var att jag ska göra vad jag kan för att återställa OLAF:s personalresurser. Men låter inte det som att jag vill öka EU:s kostnader? Nej, faktum är att OLAF:s kostnad ska ställas mot de stora resurser som återbetalas till EU tack vare OLAF:s granskningar. Ju större korruptionshärvor OLAF blottlägger ju mer pengar återfår EU eller räddas från att hamna i bedragares fickor.
Jag konstaterade också att om man jämför granskningen som Olaf, revisionsrätten med flera utför, utgör det mindre än en procent av EU-budgeten. Det kan jämföras med aktiefonder som ofta tar 1,25 procent i förvaltningsavgift av kunderna.
Och granskningen har också en viktig moralisk effekt. Att göra risken att upptäckas större kan få färre att försöka, enligt devisen “tillfället gör tjuven”.