Det finns ingen gräns för hur mycket pengar EU-entusiaster vill sätta sprätt på. Och detta byggt på flum, verklighetsfrånvända ambitioner och ren utopism. Två aktörer inom EU som avviker och verkar vara jordnära är korruptionsjägarna i ECA och OLAF, vars ledningar jag träffade förra veckan.
ECA? Jo, det är European Court of Auditors, alltså Europeiska revisionsrätten. OLAF är korruptionsjägarna i European Anti-Fraud Office.
Dessa revisorer riktade under två dagar långt utskottsmöte med Budgetkontrollutskottet (CONT) skarp kritik mot hur vårdslöst EU-kommissionen och alla andra inom EU-systemet hanterar sina enorma resurser.
De uttrycker sig naturligtvis mer diplomatiskt än så, men jag uppfattade att de har en ärlig ambition att jaga slöseri och fusk. Och ännu bättre: man verkar engagerade i att kräva öppen redovisning över hur de stora resurser som skattebetalarna i medlemsländerna bidrar med faktiskt används.
På sitt torra sätt gav finske generaldirektören för OLAF, Ville Itälä (till vänster i fotot jag tog under utskottsmötet), och dessförinnan irländaren Tony Murphy som är ordförande för revisionsrätten ECA, en överblick över alla de brister EU-systemet har när det gäller att sköta ekonomin. Deras medarbetare fyllde i med konkreta exempel som jag anser är oerhört viktiga att lösa under den här mandatperioden.
1) Revisionsrätten får inte reda på vilka slutanvändarna är av de enorma bidrag som EU betalar ut.
Under förra mandatperioden fick ECA löfte om att få reda på de 100 största slutanvändarna. Men det var en bluff. Det visade sig att ECA fick listor på banker och andra som förmedlat anslagen, inte de som konsumerade pengarna i slutändan.
Detta är givetvis en skandal! Revisionsrätten ska naturligtvis kunna se ALLA slutanvändare som får pengar från EU-systemet. Det är bara att i avtalet skriva in att om man vill ha EU-pengarna måste man tillåta att detta bidrag dokumenteras och kan granskas av revisionsrätten. Allt annat är bara ett tecken på korruption.
2) Brister i att återta medel från projekt som inte fullbordats
ECA kritiserar att mottagare som inte uppfyller villkoren för de utbetalda bidragen oftast får behålla medlen genom att man konstruerar nya mål. Det är inte så man ska hantera medel. De som inte uppfyller avtal ska inte belönas med att de får behålla bidragen.
3) Illa att det är prognoser som redovisas, inte faktiska kostnader
Jag hade blivit chockad om mitt förtroende för EU inte varit så lågt, men det är något oerhört att revisionsrätten inte får ta del av hur de faktiska kostnaderna ser ut. Man får bara prognoser. För mig finns bara en anledning till att man gör så: fiffla med siffrorna. Detta måste ändras.
4) Avvikelserna ökar – därmed risken för fiffel och korruption
Det är riktigt allvarligt att revisionsrätten dokumenterar att avvikelserna – “level of error” – i hur bidragen används ökar. EU-kommissionen hävdar att de är mindre än två procent, men revisionsrätten ökar den och är på vissa områden nära det dubbla, fyra procent. Och fyra procent av många miljarder euro blir väldigt mycket pengar som bara försvinner.
Befriande klarspråk
För mig var det befriande att höra deras klarspråk. Att EU har stora brister. Alla andra inom EU – och sju av åtta svenska partier – vill bara tala om hur bra EU är, och blir irriterade när man tar upp att unionen har enorma problem med korruption och fusk. För mig – och uppenbart ECA och OLAF – är det helt avgörande för unionens anseende att man är öppen och vågar tala om problemen och vad som ska göras för att stoppa bedrägerierna och feltolkningarna.