Ja, så var första officiella veckan som europaparlamentariker avklarad. Intrycken är många. Omröstningen om Ursula von der Leyen bekräftade makten som min nya post innebär, samtidigt präglades veckan av mycket spring mellan möten och trängsel i korridorer och hissar.
Utåt är naturligtvis röstningen om att godkänna eller underkänna regeringschefernas förslag till EU-kommissionens ordförande kommande fem år det största som hände i Strasbourg den gångna veckan.
Vi i SD-delegationen gjorde också störst sak av den genom att hålla presskonferens om vår avsikt att rösta nej till Ursula von der Leyen, och förklara varför. Här handlar det om den grundläggande politiska riktningen för unionen kommande år. Allt tyder på att hon vill fortsätta expandera EU:s makt och driva på för ännu fler regleringar och påbud från Bryssel.
På det personliga planet är min främsta reaktion en fråga: Hur kan man bygga sådana gigantiska byggnader men ändå orsaka så mycket trängsel och köer i byggnaderna?
Jag kanske överdriver, men det känns som att halva veckan har gått åt till att trängas i korridorer och vänta i köer till hissar och köa för att få tag på en kopp kaffe eller lunch.
Tidsspillan är enorm på bara logistiken. De som har stegräknare kommer upp i över 15.000 en dag då man bara befunnit sig inomhus i EU-komplexet. Bra motion, men dåligt tidsutnyttjande.
Första votering på födelsedagen. Det var roligt att mitt första tillfälle att använda röstkortet som europaparlamentariker skedde på min födelsedag (fyllde 62). Det handlade om en deklaration till stöd för Ukraina. Inför beslut hade hela 27 ändringsförslag lämnats in från främst vänsterns partigrupp. Det handlade om allt från att rikta kritik mot Israel och Orban till att be FN sätta in fredsbevarande styrkor i Ukraina. Och vara emot vapenexport, med Ukraina som enda undantag.
Vi som ledamöter måste ta ställning till varje ändring, ja eller nej, antingen genom handuppräckning eller votering digitalt där varje ledamots röst protokollförs.
Det lite lustiga är att EU här lägger rätt mycket tid på en deklaration som i praktiken är meningslös. EU-parlamentet har inget att säga till om i den konkreta storpolitiken. Deklarationen kunde lika gärna varit antagen av ett mindre svenskt politiskt ungdomsförbund. Ändå är det till detta vår tid går.
Utskottsfördelningen förhandlades och spikades. En viktig händelse var dock att partigrupperna kom överens om fördelningen av ledamotskap i de 24 utskotten som bereder arbetet under kommande fem år. Det är här man kan göra avtryck, antingen genom att få med sig majoriteten i egna frågor eller markera vilken politik man vill föra men som majoriteten förhindrar.
I konservativa ECR-gruppen hade vi korta, effektiva möten om vem som skulle vara “koordinator”, gruppledare i varje utskott. Jag blir vice koordinator i Budgetkontrollutskottet, CONT, där jag är ordinarie ledamot. Jag kommer också att vara suppleant i Budgetutskottet, BUDG, och Biståndsutskottet, DEVE.
Det nordiska samarbetet kom också att prägla första veckan. Vi hade gemensam middag på måndagskvällen. Sannfinländarnas och Danmarkdemokraternas ledamöter i ECR-gruppen var också medarrangörer av presskonferensen om Ursula. Vi kommer att ha våra kontor intill varandra i både Strasbourg och Bryssel. Vi hoppas att tillsammans stärka den nordeuropeiska rösten i denna koloss till union.
Jag träffade nya och trevliga kollegor från andra länder och grupper. Så som en introvert person så ligger socialt nätverksbyggande inte för mig. Känns så konstlat att ta kontakt bara för att ta kontakt. Men jag märker att tillfällen uppstår där det blir naturligt att samtala och lite grand lära känna andra ledamöter. Till bänkgranne har jag ju exempelvis fransmannen Fabrice Leggeri, som varit generaldirektör för EU:s gränspolis Frontex (men som fick avgå för att han ville upprätthålla yttre gränserna).
Sammansvetsad svensk delegation. Viktigast av allt är dock att SD-gruppen med Charlie Weimers, Beatrice Timgren och mig fungerar utmärkt och att Charlie sedan förra mandatperioden börjat bygga upp en synnerligen kompetent personalstyrka, som verkligen behöver vara alert för att kunna servera oss ledamöter med info och underlag.
Så jag är glatt överraskad när det gäller det viktigaste, de närmsta medarbetarna, och stolt över att ha fått förtroendet att företräda SD-väljarna i storpolitiken. Mindre glad är jag över hur stökigt och ad-hoc allt organiseras och de storhetsvansinneliga attityder som präglar EU-arbetet.