Häromkvällen såg jag filmen Sully, om flygkapten Chesley Sullenberger som landade en Airbus A320 med 155 personer ombord i Hudsonfloden väster om Manhattans skyskrapor.
Det är en lågmäld och långsam film — motsatsen till andra filmer om hjältar. Och Sullenberger var faktiskt, i verkligheten, först ifrågasatt av haverikommissionen, som menade att han borde hunnit tillbaka till någon av flygplatserna i närheten. I deras ögon var han inledningsvis ingen hjälte, utan en äventyrare som lättvindigt valde det synnerligen riskfyllda beslutet att landa ett passagerarplan på vattnet.
Första halvan av filmen handlar om dubbelheten i att i medierna utmålas som en tvättäkta och beundransvärd hjälte, och samtidigt få sin yrkesheder ifrågasatt av flygbranschen.
Att spela rollen av en i högsta grad disciplinerad yrkesman i känslomässig turbulens, kräver sin skådespelare. Och Tom Hanks briljerar.
Hjältehistorien berättas alltså inte enligt det vanliga konceptet, utan genom ett prisma av tvivel. Det är regissören Clint Eastwood som åter leker med hjältebegreppet. Och gör det som vanligt med största respekt.
Till slut tvingas även tvivlarna erkänna att landningen var ett mirakel. Sullenberger har flugit plan sedan tonåren och varit stridspilot. Han följde inte manualerna, utan använde planets kapacitet på ett sätt som inte ens konstruktörerna tänkt på. Han landade i floden och gjorde flygplanet till båt. Ingen av passagerarna fick allvarliga skador.
Det kan jämföras med andra landningar på vatten då alltifrån alla till hälften av passagerarna strukit med. Aldrig förr har en landning på vatten skett till så få skador. Att Sullenberger visste vad han gjorde illustreras perfekt i detta replikskifte under förhör:
– Då startar vi förhöret om kraschen i Hudsonfloden.
– Det var ingen kraschlandning, det var en kontrollerad nödlandning.
I vår tid, där kulturvänstern får dominera vad man ska tycka, anses det töntigt att beundra hjältar. Det anses barnsligt, av någon anledning. Men jag erkänner utan omsvep att jag blir otroligt glad av berättelser om mänskliga hjältedåd.
Oavsett om det handlar om exempellöst modigt agerande i livsfara eller iskallt kalkylerande för att reda ut en hopplös situation, förbättrar det humöret. Att få känna beundran inför andras prestationer och begåvning är något jag tror vi alla mår bra av. Det visar att det går att klara tuffa situationer.
Kanske är det detta individualistiska inslag i hjälteberättelserna som retar vänstern. De vill att politiker ska lösa allt problem under sammanträden i någon kommitté. Hjältar krossar deras verklighetsuppfattning.
Men ett samhälle som nöjer sig med — nej, eftersträvar — det mediokra kommer aldrig att nå framgång. Det kommer att gå under, som alla kommunistiska försök gjort.
Vi bör frossa i hjältesagor, helst sanna sådana. Det känns förbaskat bra att veta att sådana som kapten Sullenberger finns. De som går in för sin livsuppgift, i detta fall älskar att flyga, och når en kompetensnivå som gör att man kan rädda livet på hundratals passagerare och skapa glädje inte bara bland anhöriga utan för ett helt land.
Vi bör hylla dem som blir skickliga i sitt förvärv, oavsett vilket det är. Ja, vi borde älska meritokrati. Se avundsjuka som det aparta och skadliga.