Satir är svårare än humor. Och humor är inte lätt. Jag har respekt för dem som försöker, men få lyckas särskilt väl. Av någon anledning tycker jag antalet komiker och satiriker som åtminstone ibland lever upp till förväntningarna blir allt färre. Få så kallade komiker vågar skämta med tidens brännande fenomen, sådant som feminism, islamism och klimathot. Istället harvar de runt bland gammal uttjatad och ofarlig skåpmat.
En som ändå försöker och som förvånansvärt ofta lyckas är Kalle Strokirk. En förklaring är att han uppfyller ett viktigt kriterium: han har inget behov av att vara politiskt korrekt utan vågar vara både burlesk – det vill säga grov – och ta ut svängarna.
Han har givit ut ett seriealbum, De känslostyrdas irrfärder: Om totalitarismens gräsrötter (2014), som förmedlar tunga värderingar om frihet och självständigt tänkande i kontrast mot politiska skojare som manipulerar och står för förmynderi. I högsta grad lämpligt för unga samhällsintresserade. Här finns mycket att diskutera ur roliga vinklingar.
Och så den nyutkomna Kalle Strokirks Hundra Värsta som innehåller teckningar som kommenterar aktuella händelse, om stort och smått. Här duggar guldkornen tätt. Och många teckningar är nästan tidlösa, som denna om Kristdemokraterna:
