Det förvånar många att ledaren för lämna-sidan, Boris Johnson, inte ställer upp som kandidat i valet av ny partiledare i Tory och därmed som blivande premiärminister. Under hela folkomröstningskampanjen har han beskyllts för att vara karriärist därför att han gick emot etablissemanget. Det var ett drag bara för att kunna bli partiledare, sa man.
Men Boris Johnson är inte som andra. Han är en intellektuell fritänkare som inte kan jämföras med traditionella politiker.
Det var inget karriärdrag att vilja lämna EU, och det är inte politiska poster som är hans högsta mål. Han vill göra nytta på de arenor där hans personlighet fungerar. Och jag tror han kommit fram till att det hätska klimat som den förlorande stanna-sidan skapat inte ger honom det spelrum han behöver för att hans ledarskap ska fungera. EU-eliten i Bryssel skulle också vara hårdare mot honom och hans regering, än mot en brittisk regering med stanna-företrädare.
Som borgmästare i London fanns en scen som passade honom perfekt. Han kunde bli symbol för världsstaden och skämta bort de arga vänsterpolitiker som annars dominerar lokalpolitiken. Konkret är lokalpolitik pragmatisk där man kan göra upp, bortom det politiska spelet.
Rikspolitiken är inte sådan. Den är konfrontatorisk på ett sätt som är svår att glida ovanpå, hur stark Boris Johnsons personlighet än är.
Jag tror Johnson insåg det. Hans fördelar skulle snabbt visa sig vara ineffektiva, särskilt som många inom hans eget parti vänt sig mot honom under folkomröstningskamanjen.
Boris Johnson kan ändå komma att bli premiärminister. Men först då i ett värre krisläge där både parti och folket kräver ett samlande namn som kan bedriva en politik i hela landets intresse. Där är inte Storbritannien. Inte än, men om EU vill bestraffa landet och driver Europa mot handelskrig, då kan det bli Johnsons uppgift att träda in.