En strid blossar upp inom Kristdemokraterna om förslaget till nytt principprogram som ska antas i höst.
I kristna tidningen Världen idag förklarar Ebba Busch Thor de förändrade skrivningarna kring äktenskapet som partistyrelsen antog i vår och som uppmärksammades under Prideveckan, Måste våga ompröva tidigare ståndpunkter.
Skrivelsen ”Äktenskapet är den tryggaste juridiska formen för samlevnad mellan man och kvinna” finns i nuvarande principprogram men är borttagen i partistyrelsens förslag. Varför?
— Helt enkelt för att äktenskapet har förändrats och är inte längre enbart en samlevnadsform mellan en kvinna och en man. Det vore sakfel att inte justera därefter.
Ska inte Kristdemokraternas fortsätta opinionsbilda för den klassiska synen på familj, bestående av mamma, pappa och barn?
— Jo, men jag ser inte det motsattsförhållande ni antyder eller att man måste vara exkluderande i sin familjesyn. Jag kan omöjligt se hur samkönade äktenskap och att samkönade par får prövas som adoptivföräldrar försämrar förutsättningarna för heterosexuell tvåsamhet och familjebildning.
Anser du att ett barn som adopteras och förlorat sina biologiska föräldrar har rätt till en ny mamma och pappa?
— Sedan 1917 har vi haft en lagstiftning som ger gifta heterosexuella par samt ensamstående rätt att prövas som adoptivföräldrar. . . Det är inkonsekvent att stå bakom ensamståendes rätt att prövas men neka dem som lever i samkönat äktenskap samma rätt.
I en kolumn kritiserar Siewert Öholm partiledarens svar i intervjun, Politik är inte anpassning:
Ebba Busch Thors svar . . . är förvirrande. KD ska nu förändra sin politik efter tidsandan, istället för att låta politiken förändra tidsandan. Kovändningen fullföljs av partistyrelsen . . . som väljer att omdefiniera familjebegreppet istället för att argumentera för det man själv vill med familjen, det vill säga kärnfamiljens kraft i samhällsbygget.
I Värden Idag-intervjun glider partiledaren in i en opportunistisk anpassning till samkönade äktenskap med orden ”det vore sakfel att inte justera”. Sakfel är istället en ledare som anpassar sig, som sviker, som förvirrar. . . I partiets eget DNA är familjen, som mamma-pappa-barn, en grundförutsättning och äktenskapet utgör en förening av man och kvinna. Den familjesynen är värd en ny stolthet (det vill säga pride).
Jag tolkar Siewert Öholm som att han menar att Busch Thor ger avkall på normen att en familj utgörs av mamma-pappa-barn. Men så tolkar jag inte hennes hållning. Partiet ska fortsätta försvara normen mot alla angrepp från vänster och liberaler.
Också jag brukar hävda normen, även om jag blev utbuad för det på en Pride-aktivitet för cirka 15 år sedan. Det skedde när jag sa att det tvåkönade äktenskapet har alltid varit och kommer alltid att vara normen eftersom det är så mänskligheten i all huvudsak fortlever. Jag tycker vi ska vara ärliga och konstatera att normen är sund och en grundläggande byggsten i ett civiliserat samhälle.
Det betyder inte att alla, 100%, måste leva efter den. Normer är väsentliga därför att de ger vägledning i våra liv för det stora flertalet. Men normer är inte lagar. Jag bryter själv mot normen ifråga, men det innebär inte att jag vill undergräva den.
Normer skapar gemensamma utgångspunkter för diskussioner och gör att man som individ vet när man bryter mot vedertagna och allmängiltiga sociala mönster. Då kan man förbereda sig och avvika på ett sätt som kan skapa ömsesidig respekt. Om däremot inga normer finns, finns ingen gemensam nämnare att utgå ifrån och inga gemensamma referenspunkter. Utan dem blir vi alla främlingar inför varandra. Då upphör gemenskapen för att ersättas av individer så som isolerade sateliter.
Det är en förklaring till att den normlösa vänstern alltid hamnar i den mentala positionen att se alla avvikare som fiender som måste bekämpas. Så är det inte i ett civiliserat, kristet, samhälle. Där kan vi acceptera dem som inte håller med, och upprätthålla respekten inför varandra även om vi inte är överens.
Det finns alltså inga skäl för Kristdemokraterna att tona ned eller förminska uppfattningen att familjen är samhällets viktigaste institution. Man ska heller inte hymla med att normen till sin kärna handlar om mamma-pappa-barn. Och jag vill påstå att kärnfamiljen som värdering stärks av att man också respekterar de familjer som inte lever efter den tvåkönade normen, men som ändå håller på tvåsamheten och familjen som den institution i vilken barn får den bästa uppväxten.
När det gäller adoption finner jag samma dynamik. Normen är och kommer alltid att förbli en mamma och en pappa. Men barn behöver hem att växa upp i hellre än på institutioner. Då är familjebildningar som inte följer kärnfamiljen ett respektabelt alternativ. Särskilt om man likt mig — och Kristdemokraterna — vill minska antalet aborter och göra adoption till ett reellt alternativ till abort. Då behöver alla familjer kunna prövas för adoption.
Förespråkandet av normen om kärnfamiljen och att barn behöver en mamma och en pappa vid adoption står inte i motsatsställning till att också acceptera andra lösningar eftersom livet inte är perfekt. Inte för någon. Om normerna är de rätta kommer de att förbli livskraftiga på sina egna meriter. De behöver inte med lagstiftning erhålla monopol och förbud mot andra livsstilar. De som hävdar det, menar jag, tror inte fullt ut på normernas giltighet.
Jag tycker Ebba Busch Thor intar en mogen och filosofisk välgrundad uppfattning som bevarar det Kristdemokraterna värnar mest och samtidigt accepterar att alla inte kan leva upp till alla aspekter.
En sak som partistyrelsen dock skulle kunna göra för att möta kritikerna är att i principprogrammet ha med skrivning om kärnfamiljen, utan att exkludera andra former. En mening om mamma-pappa-barn skulle visa att Kristdemokraterna fortsatt värnar kärnfamiljen, eftersom det nuvarande förslaget tydligen helt stryker omnämnandet vilket jag kan förstå kan kännas upprörande.
Kristdemokraterna skulle kunna fylla ett stort tomrum på den svenska politiska skalan, men då krävs att partiet kan samla sig och inte sjunka ner i interna motsättningar. Jag tycker, så här utifrån, att det borde finnas goda möjligheter att tillfredsställa kritikerna utan att dra tillbaka den breddning som partistyrelsen står för. Här handlar det om ledarskap och det blir intressant att se hur Ebba Busch Thor löser konflikten.