Det är högst troligt att inget regeringsalternativ kommer att få majoritet, 50% i höstens val. Fredrik Reinfeldt har sagt att den sida som får flest röster borde bilda regering, detta för att inte låta Sverigedemokraterna bli vågmästare.
Frågan är om Stefan Löfven vill bli statsminister även om S, MP, V och FI blir större än Alliansen. I Dagens Industri har PM Nilsson publicerat en intressant ledare där han ifrågasätter om Löfven vill bilda regering om hans regeringsunderlag inte får 50 procent. Oppositionen är redan så splittrad att det blir mycket svårt att regera. Att dessutom behöva stöd av antingen SD eller Alliansen för att få igenom sina förslag i riksdagen ger ingen stark regering. Nilsson skriver:
Socialdemokraterna plus något eller några av de andra rödgröna partierna kan inte regera i minoritet. De skulle kunna klara omröstningen om statsministerposten om allianspartierna lägger ned sina röster men kommer att få mycket svårt att få igenom sin politik. Moderaterna, Centern, Folkpartiet och Kristdemokraterna kommer inte att lägga ned sina röster i fyra år.
Därtill har budgetens så kallade minoritetsskydd kraftigt försvagats sedan Socialdemokraterna tillsammans med SD börjat blockera enskildheter. Det mest kända exemplet var höstens strid om brytpunkten för statlig skatt …
Stefan Löfven vet det och det är orsaken till att han är beredd att bredda ett eventuellt regeringsunderlag till att inkludera något av de borgerliga partierna. Han inser att han måste ha en majoritet i riksdagen bakom sig. Om han inte lyckas, bildar han troligen inte regering även om de rödgröna blir större än alliansen. Bollen går då till Fredrik Reinfeldt som fortsätter att regera på samma grund som nu.
Det intressanta styrkeförhållandet för regeringsbildningen är alltså inte det mellan blocken utan det mellan 50-procentsstrecket och de rödgröna.
I Svenska Dagbladet invänder Sanna Rayman mot Nilssons resonemang och menar att SD mycket väl kan släppa fram och utgöra stöd för en Löfven-regering. Detta eftersom SD vill locka LO-män och därför att de M-väljare som röstar på SD är arga på M och skulle inte överge SD om de stöder S-regering.
Men jag håller med PM Nilsson, som ju inte främst fokuserar på SD, utan på hur splittrade vänsterpartierna är. I Europavalet fick MP, V och FI fler mandat (4+1+1) än S (5). Riktigt så kommer det inte att gå i riksdagsvalet, men S kan bli kraftigt försvagade som ledande parti. MP och V kan stå för hela den väljarökning som ger vänstersidan fler röster än Alliansen, medan S backar.
Då kommer MP och V att kräva avgörande inflytande över regeringsförklaringen. När S-MP-V förhandlat fram en kompromiss, måste de sedan få Sverigedemokraternas stöd för att få beslut i riksdagen.
Vill Stefan Löfven verkligen bilda regering med dessa förutsättningar?
Och som PM Nilsson påpekar inför valrörelsen:
Regeringsduglighet har alltid varit en valvinnare. Orsaken till Tage Erlanders långa maktinnehav var inte att en majoritet av svenskarna var utopiska socialister utan att väljarna kände igen kompetens … Bildt, Borg och Reinfeldt tillhör Europas absoluta spetskompetens. Och centerledaren Annie Lööf är en dark horse som testats i hård motvind
Att valet inte är avgjort påminns man om idag då de fyra Allianspartierna har valkonvent i Nacka. Man presenterar sina gemensamma vallöften inför höstens riksdagsval.
— Vårt mål är att över fem miljoner personer ska vara i jobb år 2020, sa statsminister Fredrik Reinfeldt. Sedan 2006 har antalet sysselsatta ökat med 250.000 personer. Med detta mål avser vi att öka dem med ytterligare 350.000 i jobb.
Därmed skulle andelen sysselsatta bli 82 procent av arbetskraften. Detta mot de rödgröna som talar om bidrag och åtgärder som leder till sänkt tillväxt och sänkt sysselsättningsgrad.
Valet är inte avgjort. Och väljarna kommer nog till slut att tänka efter vad deras röst innebär för vad som händer efter valdagen.