En lika märklig analys av Moderatstämman står politikreporter Lena Hennel för i Svenska Dagbladet, när hon menar att “M sätter C på pottkanten” (ej online):
Från talarstolen markerade Fredrik Reinfeldt att han inte tänker ta strid mot S-märkta värderingar. Det socialdemokratiska samhällsbygget har inte varit “så dåligt som den borgerliga kritiken ibland velat göra gällande”, sa han. Istället liknade hans verklighetsbeskrivning Socialdemokraternas […]
Därmed inte sagt att den ursprungliga planen behöver kastas överbord. Oppositionen påpekar att regeringen vid mandatperiodens slut kan ha sänkt inkomstskatterna med 70 miljarder kronor.
Men den moderata partiledningen tror uppenbarligen inte att slaget om värderingarna går att vinna. […]
Centerledaren Maud Olofsson intar en annan ståndpunkt. I somras skapade hon en arbetsgrupp som ska bryta “sossefieringen”. Den ska komma med konkreta förslag om hur ett “värderingsskifte” ska kunna åstadkommas. Man ska “ta fajten för frihetsfrågorna” och lägga konkreta förslag […] Samtidigt har Centerpartiet chansen att i nästa val locka över moderater som inte längre känner sig hemma i Reinfeldts nya arbetarparti.
Hur kan det vara att sätta någon “på pottkanten” när man serverar ett viktigt och centralt tema inom borgerligheten till dem?
Journalister verkar inte kunna ha två tankar i huvudet på en gång. Moderatledningen tar hand om uppgiften att stärka Alliansens regeringsduglighet i allt fler svenska väljares ögon. Man siktar brett och vill nå så många som möjligt, särskilt väljare som förut inte röstat borgerligt (men som kan lockas nu när S-V-MP tycks mest engagerade när de talar under fanor för Hamas och Hizbollah).
Uppgiften för Centerpartiet, Folkpartiet och Kristdemokraterna är att erbjuda mer specifika budskap på prioriterade områden. En röst på dem är både en röst för Reinfeldt som statsminister och en röst som stärker den profil som C, FP och KD representerar.
För mig är detta högsta formen av demokrati. Vi som väljare avgör — avgör! — vem som blir statsminister och får samtidigt möjlighet att tala om vilka frågor vi anser viktigast att regeringen tar sig an.
Jämför med exempelvis Norge där det är totalt oklart vad som kommer att hända efter valet. En röst på liberala Venstre, på kristdemokraterna, på högern och inte minst på senterpartiet kan vara en röst för fortsatt socialdemokratisk statsminister. Ingen vet vad trassliga regeringsförhandlingar kommer att leda. Det är därför Fremskrittspartiet går så bra: det uppfattas som det enda oppositionspartiet medan de andra håller ihop.
Samma förklaring gäller i Europavalet. De etablerade partierna förlorar just därför att valet inte handlar tillåts handla om regeringsmakten. När folk inte anses myndiga nog att få avgöra inriktningen, då kan man lika gärna rösta på något udda enfrågeparti eller på dem som sticker ut ur mängden.
Två regeringsalternativ är det bästa sättet att styra upp valkampen till att handla om det viktigaste: vilken riktning landet (eller unionen) ska slå in på under kommande mandatperiod. Då kan väljarna ta valet på allvar. Och genom att välja parti inom regeringsalternativen får väljarna en extra röst: tala om vilken tyngdpunkt man vill se inom regeringen.
Denna dynamik tycks inte journalisterna förstå. Men väljarna begriper. Det är alltid härligt att kunna konstatera att det sunda bondförnuftet hos folket är större än hos så kallade experter…
(Andra intressanta bloggar om politik, Val 2010, Centerpartiet, Fredrik Reinfeldt, Folkpartiet, folkhemmet, Kristdemokraterna, Alliansen, regeringen, Moderaterna, Föregångslandet Sverige)