Den här recensionen infördes i Nyliberalen nr 1/2009.
Film: FROST/NIXON (2008)
Regi: Ron Howard
I rollerna: Michael Sheen, Frank Langella
Gåtan Nixon
Han var så blyg att han kunde rodna även sedan han blivit president. Samtidigt var han en hänsynslös kampanjpolitiker som ville krossa sina motståndare och använde grova personliga påhopp.
Alla hade stor respekt för hans geniala insikter i stormaktspolitikens mest komplicerade logik, en förmåga han skickligt använde för att spela ut Sovjetunionen mot Kina så att båda dessa kommunistiska regimer vände sig till honom för att få hjälp mot den andre. Samtidigt var det få amerikaner som skulle vilja ta en öl med honom.
Återvalet 1972 vann han i en historisk jordskredsseger: han fick 520 elektorer, motståndaren 17 . Även om återvalet var tryggat beordrades inbrottet i Watergate under valrörelsen, i syfte att installera avlyssningsutrustning i demokratiska partihögkvarteret.
Ingen har kommit i närheten av att så många gånger finnas med på presidentvalsedeln som honom – i fem val: 1952, 1956, 1960, 1968 och 1972. Samtidigt är han den ende presidenten i Amerikas historia som under förödmjukande former tvingades avgå i förtid.
Richard Nixon (1913-1994) är en av historiens mest paradoxala makthavare. Det är nog därför vi fortsätter att vara nyfikna på honom. Oliver Stone gjorde filmen ”Nixon” för några år sedan och nu går en annan film på biograferna, ”Frost/Nixon”. Till och med John F Kennedy hamnar i skuggan.
Den nu aktuella filmen handlar om något på ytan så trivialt som en TV-intervju med en avgången president. Hade intervjun varit med Bill Clinton hade den snabbt varit bortglömd.
Men nu var det en intervju med Nixon som skrev TV-historia eftersom inget samhällsprogram har till dags dato slagit publikrekordet för David Frosts intervju med Richard Nixon. Uppemot 50 miljoner amerikaner bänkade sig för att se de fyra timslånga TV-programmen våren 1977.
Här ställdes den brittiske kändisen från lättsam TV-underhållning, David Frost, mot en av de slugaste och mest hårdspelande politikerna i amerikansk historia.
Jag är lite besviken på filmen eftersom mötet mellan dessa båda mycket skilda personligheter upptar en mindre del av handlingen. Det finns så många häpnadsväckande uttalanden från Nixon att återge. Ett som finns med i filmen är när Nixon på en fråga om inte hans order till underlydande var olaglig, svarade: ”När presidenten gör det, betyder det att det inte är olagligt” (When the president does it, that means that it is not illegal).
Det här uttalandet visar Nixons förvridna syn på konstitutionen, och som blev hans fall. Nixon var van vid stenhårda politiska strider där motståndarna inte tvekade att agera olagligt. John F Kennedy vann valet 1960 med hjälp av valfusk. Lyndon B Johnson lät olagligen beordra avlyssning. Problemet för Nixon var inte att han tillgrep samma fula knep, utan att han utvecklade fulspelet till helt nya nivåer. När FBI och CIA vägrade lyda, startade Nixon en egen hemlig polis i Vita husets källare, som kom att kallas ”rörmokarna” eftersom de skulle hindra läckor till medierna.
Det är skrämmande att lyssna på banden från Ovala rummet som Nixon själv lät spela in under sin presidenttid. (Skälet till inspelningarna var att besluten som fattades i Ovala rummet var så många under pågående samtal, att Nixon ville dokumentera allt.) Under senatens utskottsförhör om Watergate blev det avslöjat att Nixon hade allt på band. Allt! När senaten begärde ut banden vägrade Nixon. Det tog flera veckor innan Högsta domstolen beordrade presidenten att överlämna banden till senaten.
En av gåtorna kring Nixon är varför han inte lät bränna banden under de här veckorna. Själv sa han att de var historiska dokument som inte fick förstöras. Och för mig visar det att Nixon inte tänkte som en kriminell. För sådana är det alltid viktigast att undanröja bevis, och här fanns timtal med samtal som bevisade att presidenten överskred sina befogenheter. Om Nixon förstört banden hade han kanske inte behövt avgå. Då hade Watergate varit en anklagelse där ord stod mot ord – presidentens mot hans unge rådgivares, den 33 årige advokaten John Dean som just fått sparken.
Trots att Nixon under intervjuerna med Frost 1977 nekar till att han var inblandad, framgår av banden från Ovala rummet att Nixon inte bara kände till inbrotten – han hade beordrat dem!
Det är så man ryser när man hör president Nixon på dessa band. Jag kan inte låta bli att ge två smakprov för att visa hur färgstark Nixon var, och hur liten respekt han hade för lagen.
När medier publicerat hemliga handlingar om Vietnamkriget säger han med starkt irriterad röst, samtidigt som han slår i skrivbordet med en penna: ”Tror du New York Times bryr sig om lagar och regler? Våra fiender använder vilka medel som helst. Det ska vi också göra. Är det klart!?”
När Nixon förstått att det finns känsliga handlingar om krigföringen i Vietnam hos tankesmedjan Brookings Institut vill han att de ska försvinna därifrån. Vid ett samtal i Ovala rummet säger presidenten: ”Slog de till mot Brookings igår natt? Inte?! Gör det, då! Jag vill ha deras kassaskåp länsat, och det ska ske på ett sådant sätt att nån annan får skulden.”
Detta säger Richard Nixon i Ovala rummet, och lät det spelas in på band! Ändå hävdar han i Frost-intervjuerna att han inget visste, och att han bara försökte ge råd åt sina rådgivare som tydligen gjort något de inte borde…
Hur kunde den man som visade sig ha en av sin tids skarpaste hjärnor, och som nått den yttersta makten, hemfalla åt rena rama maffiametoderna? Och varför brände han inte banden som så fatalt avslöjade hans brott?
Jag gissar att det är detta otroligt motsägelsefulla beteende som gör att Nixon än i denna dag fascinerar oss. På något sätt har Nixon rätt när han sa: ”När folk såg John F Kennedy, såg de vad de ville vara. När de ser mig, ser de vad de är.” Ingen kan leva upp till myten om Kennedy, inte ens Kennedy själv. Däremot är vi nog alla bitvis motsägelsefulla, om än inte i Nixons proportioner. Nixon visar att även de mäktigaste och slugaste i allra högsta grad har svaga sidor.
Dick Erixon