Det är enkelt för en presidentkandidat att lova tala med diktaturer om deras kärnvapenprogram. Men något helt annat att göra det som president. Om samtalen misslyckas, är det presidenten som förlorar anseende och presige. Samtidigt kan eftergifter till Iran för att nå ett ansiktsräddande avtal, innebära upprustning i världens mest explosiva region.
Detta föklarar den tidigare nedrustningsförhandlaren Stephen Rademaker på New York Times debattsida, Talk to Iran. Then What?
Iran har ihärdigt avvisat krav från Förenta Nationerna och våra europeiska allierade och det vore naivt att förvänta sig annorlunda svar bara därför att USA finns med vid förhandlingsbordet. Iran kommer med största säkerhet att säga nej, och räknar förmodligen med att man till slut kan tvinga världen att acceptera deras anrikningsprogram.
Så vad händer då? Efter ett antal misslyckade möten, kommer olika aktörer inom och utom administrationen att framföra tvivel om den amerikanska positionen.
Artikelförfattaren menar att krav kommer att resas på att släppa greppet om Iran, tillåta att de fortsätter sitt nukleära program. Men det skulle starta en upprustningsspiral i Mellanöstern:
Om Amerika accepterar att Iran anrikar uran, kommer det att bli omöjligt att förneka samma utveckling i andra länder i regionen. Resultatet kommer att bli den spridning av farlig nukleär teknologi som vi försökt att undvika. Detta står i kontrast till nuvarande läge, då Irans anrikningsprogram — illegalt och utsatt för internationell press — knappast är en attraktiv lösning för andra länder.
Av dessa skäl kan inte USA vara mer angelägen än Teheran att nå en uppgörelse, och president Obama måste övertyga Iran om att han har råd att låta förhandlingarna misslyckas. Obama måste göra detta samtidigt som han har skapat höga förväntningar genom att lova direkta, villkorslösa samtal med Teheran. Detta kan visa sig vara den nye presidentens största diplomatiska utmaning.
Ja, det kan vara det politiskt korrekta löftet att gulla med Iran som kan sänka Barack Obama på den internationella scenen. Ger han efter, framstår han som svag — och då kommer Mellanöstern att explodera. Står han på sig, kommer Iran att förödmjuka USA, och Obama har inte uppnått någonting, annat än att ha tappat mycket av sin prestige.
Jag förstår inte varför det är så populärt att tala om förhandlingar med diktaturer. Det är ett svaghetstecken. Och leder absolut ingenstans. Annat än till att stärka diktaturerna.
(Andra intressanta bloggar om USA, Vita huset, demokraterna,Obama, politik, säkerhetspolitik, försvarspolitik, upprustning, kärnvapen, Iran)