Många vill ju ifrågasätta om inte USA är på väg att tappat sin ställning som ledande supermakt. Själv tycker jag de prognoserna är pinsamt kortsiktiga och saknar historiskt perspektiv.
För bara fyra år sedan kom en bokflod om USA som det nya imperiet. Amerika skulle ta makten över hela världen. I Foreign Affairs recenserades fem böcker i april 2004 på temat, och de summeras så här:
Från Washington till Bagdad är debatten om Amerika som imperium tillbaka. Fem nya böcker lägger fram tunga argument — vissa hyllar det imperiska projektet som mänsklighetens bästa hopp medan andra attackerar projektet och ser skäl till oro.
Alltså: oavsett om man ansåg det bra eller dåligt, var alla inställda på att USA var det nya imperiet i världen.
Recensenten själv, Georgetown-professorn John Ikenberry, var dock skeptisk:
Vad de alla missförstår är att USA:s makt varken är så stor som de flesta hävdar eller så farlig som andra fruktar.
Alltså: USA:s makt överdrevs för några år sedan. Och idag överdrivs på samma sätt USA:s “fall”.
Utmärkt argumentation om att USA står ungefär där man befunnit sig hela tiden, framförs av Robert Kagan i en aktuell intervju för tyska Der Spiegel, ‘America Remains Number One’. Ingressen lyder:
Den amerikanske neokonservative forskaren och McCain-rådgivaren Robert Kagan beskriver arvet efter åren med Bush-Cheney, rollen för Amerika i ett nytt “Demokratiernas förbund” och hur Kina och Ryssland kommer att knuffa Europa tillbaka i Amerikas armar.
Ja, jag är helt övertygad om att frihet och demokrati bara kan flytta fram positionerna i världen om vi i väst håller ihop. Och än har jag inte hört någon föredra Kina eller Ryssland som ledande nation framför Amerika.
(Andra intressanta bloggar om politik, säkerhetspolitik,Bush, Bush, utrikespolitik, USA, Vita huset, Europa, demokrati,MR, frihet, yttrandefrihet, neokonservatism, neokonservativa, Irak, fundamentalism, terrorism)