Flera läsare undrar vad jag tycker om Johan Norbergs utfall mot Karl Rove och George W Bush i Aftonbladet, Rove – en man utan principer.
Till Norbergs försvar kan man säga att han aldrig varit politiker som behövt vinna val. Han är en utpräglad idédebattör, och därtill mycket framgångsrik. Sådana finns det inte för många av. Och jag känner honom tillräckligt bra för att inte bli överraskad av hans artikel. Den saknar det maktpolitiska perspektivet. Ingen kommer till makten utan att förhålla sig till de olika maktsfärer och opinioner som präglar en demokrati. Total principfasthet kan bara fungera i diktaturer.
Men Norberg har fel när han försöker framställa det som att Karl Rove inte skulle vara framgångsrik. Rove genomförde en strategi som gav historiens högsta röstetal för en presidentkandidat, 62 miljoner 2004. Eftersom Bush är den som flest amerikaner aktivt givit sin individuella röst, så borde Norberg visa lite mer respekt för väljarnas val på den politiska marknaden.
Att de kristna rösterna varit viktiga har en mycket central förklaring: det är väljare som beskriver sig som kristna som vill ha skattesänkningar. Ateister är den väljargrupp som är mest intresserad av högre skatter och större offentlig sektor (mer här).
Förklaringen är att de tjänster som utförs av socialtjänsten och andra offentliga myndigheter i Sverige, utförs i det civila samhället, främst kyrkor, i USA. Vill Norberg verkligen förstatliga denna gigantiska frivilliga och civila sektor som möjliggjort att Amerika har ett skattetryck som är under 30 procent av BNP?
Sedan blir jag förvånad av att Johan Norberg, som nu är verksam i Washington DC, inte erkänner den amerikanska konstitutionens maktdelning som innebär att kongressen styr inrikespolitiken, medan presidenten har kontroll över utrikespolitiken. Kritiken mot valfläsk och offentliga utgifter ska riktas mot kongressen. Visst har Bush haft möjlighet att lägga in veto, men det skulle betyda att han i budgetfrågor skulle förlitat sig på den demokratiska oppositionen (fram till 2006) för att rösta ner sina egna partikamrater. Presidenten skulle splittrat det egna partiet och fått svårare att få kongressens stöd i andra frågor. Det går inte bortse från att USA bygger på maktdelning, vilket innebär att partikamrater står emot varandra beroende på vilken institution man verkar inom.
Sedan är det löjligt att använda vänsterargument om att Bush är impopulär. Faktum är att alla statliga institutioner i USA har historiskt låga förtroenden. Kongressen, som nu styrs av demokratiska partiet, har förtroende hos färre än 20 procent av väljarna, president Bush av omkring 30 procent. Även tilliten till domstolsväsendet är historskt lågt (se Gallup).
Det råder en allmän mental deprission inom amerikanskt samhällsliv. Jag tror det är någon form av posttraumatiskt stressyndrom efter 11 september.
Att skylla det på Bush skulle väl vara att skjuta över målet.
Jag tycker tvärtom att Karl Rove blivit extra intressant sedan Alliansregeringen sökt sig till mitten och suddat ut alla skillnader med socialdemokraterna. Roves strategi var ju att engagera kärnväljarna. Hur det kan gå till, är ju en mycket spännande frågeställning inför 2010.
Se också Ingerö. (Andra intressanta bloggar om USA, pres.valet, Vita huset, Karl Rove, Georrge W Bush, Bush, Almedalen, valstrategi, alliansen, )