Socialdemokraternas tidigare ledare Håkan Juholt är en besynnerligt ovanlig politisk person. Han agerar utanför de ramar som brukar gälla för politiker, särskilt socialdemokratiska sådana.
Det gör att jag inte kan annat än motvilligt gilla gubben, mer än andra S-röster iallafall. Han tänker själv. Ibland blir det lite fel, som när han med båda händerna på Gösta Bohmans gravsten lutar sig över den. Även om han uttrycker positiva ord om den gamle M-ledaren är det inte ett respektfullt beteende på kyrkogården.
Men när han nu i en intervju i programmet ”Malou – under ytan” säger att hans gamla parti gjort ett ”historiskt självmål”.
– Socialdemokraterna pekade ut Sverigedemokraterna som det unika partiet och de är nu Sveriges näst största parti. Sedan har man tagit bort bilden av att man själv är unik. Det tycker jag är ett historiskt självmål, säger han.
En intressant poäng. Ja, Socialdemokraterna var länge ett unikt parti. Med mina europeiska erfarenheter kan jag konstatera att svenska Socialdemokrater även idag skiljer sig från vänstern på kontinenten. Man har, troligen på grund av de nära banden med LO-fackförbunden, en mer verklighetsnära syn på näringsliv och marknadsekonomi.
Men hemma i Sverige har man blivit ett parti bland miljöpartister, vänsterpartister och centerpartister. Vad är skillnaden mellan dessa? Egentligen? Man är alla woke, står på kulturkrigets vänsterradikala sida. Flera vill öppna gränserna igen, även om S taktiskt försöker hävda att man är för “stram” migrationspolitik. Men i själ och hjärta är man för att alla ska få komma till Sverige. Man vill inte säga nej till någon. Så som man inte sa nej till tusentals unga afghanska män, även om de inte uppfyllde asylrättens villkor.
Socialdemokraterna har blivit ett vänsterparti bland andra.
Och i detta spelar Håkan Juholt med, han talar i intervjun för ökad migration. “Vi är inte för många i Sverige, vi är för få”, säger han. Och därmed låter han precis som alla andra. Och bekräftar att Socialdemokraterna är det han kritiserar…