Boken Kafir om islam av Richard Jomshof är en bästsäljare. Han sätter fokus på vad islam är. Och han är starkt kritisk. Det får en del att kritisera… Jomshof. Inte det dödliga våld som sker i islams namn.
Nu är inte Richard Jomshof ensam som svensk politiker att rikta stark kritik mot islam. Jag har flera gånger påpekat att Per Ahlmark, tidigare FP-partiledare och minister, var tidigt ute med att fördöma islam.
I förordet till den reviderade utgåvan av boken Vänstern och tyranniet (2003) skrev Ahlmark:
”Framför allt: den tredje totalitära världsåskådningen under de senaste hundra åren har nu trätt fram med kraft och tydlighet. Efter kommunismen och nazismen ser vi hur den islamska fundamentalismen ställer liknande krav på oss. Liksom nationalsocialismen och kommunismen har de sina heliga texter som ska tolkas bokstavligt. De tre ideologierna har alla sina utopier, kräver alla att få styra världen och är alla inställda på folkmord. De föraktar frihet, avvisar demokrati och hatar judarna (men på delvis olika sätt).”
Han betonade att de radikala islamisternas mål är erövring och utplåning av fiender, att de kräver underkastelse utan kompromisser och att majoriteten fredliga muslimer också riskerar att tvingas under despotiskt styre.
Min syn på islam i politiken stämmer väl med Adon Gerdes i följande bild:
Självfallet är de flesta muslimer inte extremister, utan hederligt arbetande. Men de som står för det farligaste totalitära dragen i väst idag är kopplade till islam.