Opinionssiffrorna är dåliga. Det skapar oro och undergräver partiledningens ställning trots statsministerposten. Det gäller Moderaterna just nu. Jag känner igen situationen men då från 1980-talets början. Centerpartiets opinionstapp skylldes på Thorbjörn Fälldin, men när han avgått kom partiet aldrig tillbaka till hans nivå.
Moderaterna borde släppa oron och fokusera på sakfrågor, både fram till valet och därefter. Av flera skäl.
1.
Mycket talar för att opinionssiffrorna är missvisande. De som inte svarar i mätningarna – och är uppemot hälften av de tillfrågade – behöver inte välja parti förrän på valdagen. Om fler väljare på regeringssidan nu avstår från att ange parti förklarar det varför de rödgröna leder. Men det betyder ju inte att de som nu inte anger parti inte kommer att rösta på regeringssidans partier i hög utsträckning. Det gör valrörelsen viktig. Och att man behöver visa på alternativen. Blågult mot rödgrönt. Väljarna, även de osäkra, har att avgöra.
2.
Och om det skulle gå så illa som mätningarna visar, vore det dumt av Moderaterna att fokusera på personfrågor. Här är Centerpartiet ett avskräckande exempel. Medlemmarna, eller åtminstone ombuden, tvingade fram Fälldins avgång. Syftet var att vända tappet under de slitsamma regeringsåren. Efter två mandatperioder var partiet trött och idélöst. Men personbyte i partiledningen betyder sannerligen ingen garanti för framgång.
Nu verkar, iallafall enligt Fokus, tongångarna i Moderaterna likna de i C efter förlusten av regeringsmakten. “Frågan är mer vad som händer efter valet. Gör Moderaterna ett dåligt val kommer Kristersson inte att ha mycket att sätta emot. Redan som det är slipas knivarna”, skriver Jonas Gummesson.
Men Fredrik Reinfeldts snabba avgång 2014 var lika katastrofalt som hans regeringsutövande. M gav makten till S, även om man inte behövt göra det. Dessutom blev partiet roderlöst och förmådde inte hämta sig förrän åtta år senare (med hjälp av Sverigedemokraterna).
3.
Det är sakpolitiken som avgör för icke-socialistiska väljare. Har partiet ett program som tar tag i de viktiga samhällsfrågorna på ett trovärdigt sätt? Och här har M det enklare än många andra gamla, slitna, vingliga partier som haft fel i årtionden. Hurdå? Jo, när M lyfte sig från 10- till 20-procentsnivån under 1970-talet hade man en ledare som hette Gösta Bohman. Han stod för en bestämd, eller som vänstern brukar säger med förakt autoritär, syn på statsmakten. Den skulle vara liten men synnerligen stark på de områden den verkade: polis, rättsstat, kontroll på gränserna och militärt försvar (dvs allt det som Reinfeldt saboterade). I övrigt ville Bohman ha marknadsekonomi för hela slanten.
Det var en tydlig och rak samhällssyn som hängde ihop. Väljarna strömmade till.
Idag blir det naturligtvis svårare för M att återupprepa framgångssagan, med tanke på att Sverigedemokraterna tecknat in flera av frågorna. Men för mig framstår det som fullt möjligt att ha en axel där M står för liberalkonservativ tonvikt medan SD står för socialkonservativ. M tar hand om det ekonomiska välståndet och SD garanterar en stark välfärdsstat. Och en välfärdsstat vars uppgift är att trygga dem som är medborgare (likt ett försäkringsbolag som värnar dem som tecknat försäkring – alltså där skyldigheter och rättigheter hänger ihop). M kan kalla det en marknadsliberal utgångspunkt, medan SD ser det som en nationell.
4.
Jag (som självfallet befinner mig utanför M-partiet och ofta utanför Sverige) ser ingen som bättre än Ulf Kristersson skulle kunna leda M i en sådan riktning. För trettio år sedan var vi båda engagerade i att få de borgerliga partierna att kunna samverka, vilket de inte kunde särskilt väl på den tiden. När Alliansen sedan kom, sänktes skatterna “nedifrån” vilket var ett utfall av att man börjat förstå varandras premisser. Kristersson är van vid förnyelsearbete. Och kan se andras ingångsvärden. Även om SvD-podden “Revanschernas man” är kritisk mot Kristerssons ledarskap tvingas man ändå medge att han, från ungdomsårens glättade globalism senare såg problem med invandringen och försökte hitta en mer realistisk linje. Det är också ett skäl till att Tidö-samarbetet gått så bra som det gjort.
Politik kännetecknas av långsamhet, tröghet och motstånd mot förändringar. Därför borde politiska uppdrag ses som långsiktiga, snarare än som korta inhopp lite här och där. Bristen på tålamod i partierna har urholkat politikernas makt och flyttat den till aktivistiska tjänstemän på myndigheter. Detta är skadligt för landet och för väljarkårens möjlighet att bestämma inriktningen på politiken. Det är också ett skäl till att partiledare borde sitta längre. Politiken måste återta makten från byråkratin. Det kan bara erfarna och tålmodiga politiska ledare göra. Och med tålmodiga menar jag dem som fortsätter kämpa även om resultatet ett valår svider.