Nu har bok om alla turer i svensk politik gentemot den konfliktfyllda regionen långt borta vid Medelhavets östra kust kommit. Daniel Schatz levererar en välskriven och initierad bok som inte halkar ner i något kaninhål utan håller sig till väsentligheter.
Och svenskar spelade nyckelroller tidigt när det brittiska Palestinamandatet löstes upp. Sedan första världskrigets slut hade Storbritannien på mandat av Nationernas förbund styrt det som idag är Israel och Jordanien. Opinion för en judisk stat hade länge växte sig starkare och efter andra världskriget och Förintelsen fanns stöd för en sådan stat. Men hur skulle gränserna se ut?
FN tillsatte en kommitté i maj 1947 under ledning av svenske juristen Emil Sandström som var domare i Högsta domstolen. De judiska företrädarna var först skeptiska. Sandström beskrevs som “en äldre svensk: artig, inåtvänd, tystlåten, behärskad, reserverad och kall”. Som sin ställföreträdare engagerade Sandström svenske diplomaten Paul Mohn. Redan efter sommaren samma år presenterade de förslag på en tvåstatslösning.
De judiska företrädare som varit skeptiska hyllade nu den svenska insatsen, de hade “mer än någon annan dragit upp den framtida judiska statens gränser”. Länge kom deras arbeta att av Israels regering ses som fundamentet i de svensk-israeliska relationerna, även om de båda herrarna agerade som FN-tjänstemän. Blivande premiärminister David Ben-Gurion kallade FN-beslutet för en “gigantisk bedrift”.
Arabisk Palestina-nationalism som reaktion
Fram till denna tid var den arabiska världen dominerad av “pan-arabism”, alltså att alla araber från norra Afrika till Mellanöstern skulle se sig som en enhet och maktfaktor. I det brittiska Palestina-mandatet bodde både judar och araber.
Men när staten Israel utropades 14 maj 1948 blev reaktionen stark från arabiskt håll. Fem grannländer gick till militärt anfall för att utplåna Israel redan vid dess tillblivelse. Israelerna försvarade sitt land och utvidgade sitt territorium. Istället lämnade c:a 700.000 araber Israel.
Men det som försämrade relationerna till Sverige var att FN-utsände medlaren Folke Bernadotte mördades av den judiska Sternligan. Dock hade ett halvår tidigare en brandbombsattack mot svenska konsulatet utförts av gärningsmän som misstänktes vara arabiska extremister. Sverige hade hamnat mitt i en konflikt som snabbt trappades upp när staten Israel blev verklighet.
Nu förvandlades successivt den vida pan-arabismen istället till en nationell självständighetskamp för de araber som kallade sig palestinier. Eller som författaren skriver:
Fram till början av 1970-talet hade palestinierna betraktats som ett humanitärt flyktingproblem. I Sverige, liksom internationellt, betraktades Palestinafrågan som en mellanstatlig konflikt, där krav på erkännande, fred och förhandling riktades mot Israels arabiska grannländer. I ett uppmärksammat tal 1974 slog Palme fast att palestinierna inte längre kunde beskrivas enbart som flyktingar: de hade utvecklat en nationell identitet, och därmed legitima politiska rättigheter.
Den starke är den onde
Daniel Schatz visar hur Sverige och Socialdemokraterna svänger från stöd till Israel till att bli kritiska till Israel. Jag hade bilden av att detta skedde med Yassir Arafats skickliga pr-kampanj där han på 1970-talet, genom terrordåd som uppmärksammades globalt, framställde palestinier som förtryckta. Men boken visar att omsvängningen började tidigare.
I sexdagarskriget i juni 1967 slog Israel snabbt och effektivt tillbaka de arabstater som hotat med anfall. Från Transjordanien annekterade Israel Västbanken och östra Jerusalem, från Syrien togs Golanhöjderna och från Egypten togs Sinaihalvön och Gazaremsan. Det blev en militär triumf utan motstycke. Segern förändrade bilden av Israel som den utsatte och svage aktören i en region dominerad av arabländer. I boken finns ett kapitel med rubriken “Från David till Goliat”. Nu var det Israel som framstod som den starke. Därmed ändrade Socialdemokraterna sina lojaliteter. Att försvara palestinier blev moraliskt enklare.
Att vara stark och utöva självförsvar var förkastligt enligt den vänsterradikalism som växer fram i väst. Man ska vara svag, förtryckt och ockuperad för att få moraliskt stöd. Oavsett hur man hamnat där. Och oavsett om man provocerar fram våld genom egna terrordåd.
Kan en ny nationell identitet plötsligt uppstå?
Som konservativ väcker boken en fråga hos mig (som författaren inte berör). De araber som bodde i det brittiska Palestina-mandatet såg sig som tillhörande en större arabisk identitet, först som en del av osmanska riket. Sedan kom pan-arabismen, en ny form av arabisk identitet under ledning egyptiske presidenten Nasser. Vad jag förstår talar palestinierna arabiska, en levantinsk dialekt som talas av 60 miljoner människor i Libanon, Syrien, Jordanien. Man delar alltså kultur, religion och språk med många andra i regionen.
Det man försvarade var de heliga muslimska platserna, som Al-Aqsa-moskén i Jerusalem. Men den är ju inte “palestinsk” utan del av en religiös identitet som man har gemensamt med alla muslimer. Visst såg man inflyttningen av judar i det palestinska mandatet som ett hot. Men att vara emot någon, är ju ingen nationalitet. De araber som lämnade Israel tog med sig nycklar till de hus de lämnade. Man gör anspråk på dessa fastigheter 80 år senare. Jo, men det skapar ju ingen nationalitet. Och fler judar blev ju landsförvisade från arabländerna, än araber som lämnade Israel. Judarna flyttade till Israel eftersom de tillhörde samma religiösa identitet. Araber som flyttade från Israel till arabiska grannländer borde väl kunnat tas emot där, som systrar och bröder med samma språk och religion.
Det var när Fatah bildades 1959 som man ändrade “konfliktens tyngdpunkt från panarabisk retorik till en palestinsk nationalitet”, som författaren skriver.
Denna “nationalitet” framstår för mig som en anti-nationalitet: Vi är emot judar. Kan palestinier verkligen betraktas som ett eget folk i egentlig mening? Författaren går inte in på detta, eftersom boken avhandlar relationen med Sverige.
En evig konflikt
Från svenskt håll har regeringar försökt delta i konfliktlösningen, men har ju varit en liten spelare som misslyckats i lika hög grad som alla andra som försökt medla, jämka och hitta lösningar. Ett intryck som hänger kvar när jag lagt ifrån mig boken är den amerikanske presidenten Bill Clintons bittra summering av hans försökt att skapa fred: “Arafat vägrade att ens godta det [Clintons förslag] som utgångspunkt … Han lämnade rummet och valde terrorismen.”
Ja, när två parter gör anspråk på samma land, och den ene vill förinta den andre, är möjligheterna till framgång små.
Jag måste också tillägga att det är en imponerande mängd inblandade aktörer som Daniel Schatz under femton års forskning intervjuat. Flera svenska statsministrar och utrikesministrar, flera israeliska premiärministrar och utrikesministrar, ambassadörer, UD-tjänstemän, sakkunniga och riksdagsledamöter.
Resultatet är en utmärkt summering av svensk mellanösternpolitik.