Civilförsvarsministern Carl-Oskar Bohlin har inte låtit journalister sätta bilden av vad han säger eller gör. Han svarar. Och lägger ut även de delar av intervjuer som är bortklippta i medierna. Detta kallar nu kulturjournalister för hot mot demokratin. ”Du fiskar i grumliga vatten”, säger Expressen-chefen Karin Olson.
Och Expressen backar nu upp sin chef med två nya kulturartiklar som attackerar ministern för att inte kunna läsa, inte kunna historien och för att inte förstå ironi.
Bara det är ju bevis på att Bohlin har rätt när han menar att medierna inte kan ha ensamrätt på att tolka verkligheten.
Lägga ut oklippt intervju är briljant
Det tillhör vanligheterna numera att journalister ställer många frågor till en politiker, men väljer att klippa ut en liten del av vad som sagts och sedan vantolka det sagda. Därmed förvandlas politikern till rekvisita, bara en förevändning för en journalist att framföra sina egna åsikter.
Därför var det smart av civilförsvarsministern att själv spela in hela intervjun och publicera den, så att allmänheten kunde ta del av sammanhanget och hur vinklade frågor journalisten ställde. Denna metodik har min kollega Charlie Weimers använt när han fick insinuanta frågor av en journalist i telefonintervju: SvD försöker sätta dit mig för inlägg om Christian Zedig.
Helheten framträder om hela samtal publiceras. Och blir då ofta till politikerns fördel, medan journalisten framtår som partisk aktivist.
Självklart är det obehagligt för kulturjournalister att bli avklädda och avslöjade på det här effektiva sättet.
Politiker svarar på attacker från journalister
En annan sak civilministern gjort som retar gallfeber på journalister är att gå i svaromål. Det är också något journalister anser vara “hot mot demokratin”. Politiker ska hålla tyst när de av journalister blir hånade, förlöjligade, fultolkade och attackerade.
SvD-kultur publicerade en artikel om hur historielöst galet det var av civilministern att hålla tal “framträda framför bronsörnen [på Karlaplan], omringad av uniformerade militärer, fanor och baner. En estetisk miljö som Benito Mussolini skulle ha varit avundsjuk på!” Det är att “utstråla fascistiska stilideal”, menade kulturjournalisten Anders Björkman.
Civilförsvarsministern svarar i kortvideo att tyska politiker talar framför örnar varje dag eftersom det tyska riksvapnet utgörs av en örn.
Detta biter dock inte på kulturskribenterna Olof Bärtås och Martina Montelius som fortsätter hävda att det är Bohlin som inte kan historia eftersom deras kollega inte menade det han skrev, utan enbart syftade på bronsörnen på Karlaplan, vars skapare närde nazistiska sympatier.
Men jag kan ju inte låta bli att le när jag i SvD ser att man gjort en rättelse i Björkmans artikel. Där medger man att Bohlin gjort helt rätt tolkning, att Björkman skrivit att alla örnar är nazistiskt anstrukna.
Bingo! Kulturjournalisterna får ju ingenting rätt.
Ironi?
Sedan försvarar Bärtås sin kulturkollega Björkman med att anklagelsen om fascism var ironi eftersom han satte ett utropstecken i slutet på meningen. Jasså, är det tillåtet att ironisera om nazism och fascism numera? Nej, knappast. Så fort sådan antydan görs är avsikten att göra grövsta tänkbara påhopp. Och Björkman har inte minsta subtila ansats i texten, utan dundrar på som en klumpig elefant i en glasbutik.
Att politiker inte skulle få bemöta, kommentera och analysera det journalister publicerar för allmänheten, utan snällt underkasta sig journalisternas domar, är en yrkessjuka som visar vilka bubblor de lever i. Journalistik är inte längre ett privilegium för några få, utan något som vem som helst kan ägna sig åt. Resurserna skiljer naturligtvis mellan de som har gamla mediehus i ryggen och de som skriver i sociala medier. Men deras funktion i demokratin är densamma. De bidrar till allmän debatt och diskussion, vilket är utmärkt. Och i den måste självfallet politiker få delta.