Idag höll jag flera anföranden i utskottet eftersom vi behandlade årsrapporter från EU:s antibedrägeribyrå OLAF, för vilka jag är ständig rapportör.
Det är ett omfattande arbete som utförs för att försöka upptäcka och åtgärda bedrägerier, både med EU-bidrag och med verksamhet som inbringar intäkter till EU, som tullavgifter. Både moms- och tullbedrägerier är viktiga områden för här försvinner stora summor genom kriminalitet. Och det är ju inte enbart EU som går miste om intäkter, utan den kriminella verksamheten undergräver ju laglig verksamhet som betalar tull på import.
Presentationer och diskussioner höll på i fyra timmar på förmiddagen. Om jag ska sammanfatta finns det två poänger jag vill lyfta fram.
OLAF räddade under 2025 tio miljarder kr (nära en miljard euro) åt skattebetalarna.
Trots detta, och trots att EU-budgeten exploderat de genom coronafonden, har personalstyrkan hos OLAF minskat med mer än 100 tjänster.
Detta är ingen rimlig utveckling.
Majoritet svenskar
Men intresset för arbetet mot bedrägerier har låg status i parlamentet. I snitt var det tre ledamöter av 30 som var närvarande. Av dessa var två svenskar: Jonas Sjöstedt (V) och jag. Sjöstedt var dessutom tjänstgörande ordförande i egenskap av åldersman, och jag var rapportör som inledde diskussionerna.
På något sätt är det nog typiskt. I Sverige tar vi regler och rättvisa på allvar. Fusk, bedrägerier och ohederligheter är motbjudande och något vi verkligen vill sätta åt. Så är det inte ute i Europa. Fusk är i många fall okej, så länge man kommer undan med det. Att jobba mot fusk är obekvämt eftersom de som fuskar inte gillar att kontroller sker. Hur stor påverkan är på officiella representanter, som europaparlamentariker, vet jag inte. Men i Sverige finns inga sådana försök till påverkan. Tvärtom lever fortfarande normer om att vara rättvis och behandla alla lika.
Att så många ledamöter håller sig borta – och från socialdemokratiskt håll fanns inte en enda ledamot under hela dagen – är ett tecken på något.