Varför framstår skillnaderna som så få mellan regeringssidan och oppositionen inför valet? Partierna laddar ur alla konflikter genom att lägga sig nära motståndarna. Men det gör att förtroendet för partiledarna blir mer avgörande.
I Kvartal skriver Jörgen Huitfeldt: “Vid sidan av dessa kulturkrigsfrågor saknas egentligen någon stor avgörande skillnad i politiska visioner. Åtminstone mellan de [partier] som i praktiken avgör politikens inriktning: på högersidan Moderaterna och Sverigedemokraterna och på vänstersidan Socialdemokraterna.”
Partierna tycks, menar han, utgå från att alla väljare vill samma sak: “mindre gängkriminalitet, högre tillväxt, lägre arbetslöshet, billigare el, kortare vårdköer, en stram migration och en bättre fungerande integration”. Och det skulle betyda att “Bästa teknokraten vinner”.
Triangulering farlig lek med taktik
Nja. Detta med triangulering, som termen lyder, är vanskligt för partier att ägna sig åt. Först ut var tysken Gerhard Schröder (S) och britten Tony Blair (S), sedan kom Fredrik Reinfeldt (M) som inför valet 2010 sa att hans regering kommer att genomföra alla satsningar S föreslår plus lite till.
Det kan låta som smart valtaktik. Men ingen av dessa herrar har gått till historien med gott renommé, tvärtom, de är hatade av sina egna. En viktig förklaring är att triangulering betyder att partierna ger upp sin egen inarbetade image och förlorar sin identitet. Det är ju kritiken inom M mot Reinfeldtprojektet “nya moderaterna” där man gjorde upp med Miljöpartiet om öppna gränser och annan woke. Högerpartiet var inte längre höger utan… suddigt menlösa mittemellan allting.
Denna gång är det dock Socialdemokraterna som går i samma fälla som Reinfeldt. Varför? Jo, triangulering innebär att ena aktören ändrar sig mer i en annan aktörs riktning, än den andre i den förstes riktning. Och det är den som flyttar sig mest som riskerar att förlora mest. Reinfeldt flyttade sig vänsterut och tappade sju procentenheter (mer än vad MP fick totalt).
Nu ser vi hur Socialdemokraterna som överger gammal retorik och positioner för att ligga nära Sverigedemokraterna.
S räknar med gammal goodwill
Skillnaden är att S har goodwill kvar från 1900-talets framgångar. Jag tycker det borde vara förbrukat, men partiet räknar kallt med att det finns kvar och att väljarna ska luta sig tillbaka mot minnet av S storhetstid när det är svårt att skilja på partierna. Särskilt som de vill tro att SD skulle skrämma bort osäkra väljare.
Jag tror inte på den taktiken av flera skäl. 1) Det är S som flyttar sig nära motståndarna. 2) Alltså tror jag inte S kommer att kunna göra det trovärdigt att de står för “auktoritär” migrations- och kriminalpolitik. 3) Den regeringsduglighet som de fyra Tidöpartierna byggt upp i fyra år kan mäta sig med äldre socialdemokratisk sådan. 4) Tidö har faktiskt gjort saker, medan S pratar och klagar. 5) När sakfrågorna förlorar i betydelse spelar personliga ledarskap mer.
Personligt ledarskap
Och utvecklingen när det gäller punkt 5 är intressant. I början av mandatperioden ledde Magdalena Andersson stort över regeringssidans partiledare när det gällde förtroende. Men nu är de tre största partiernas ledare nästan jämnstora.
De partiledare som kan framföra sitt budskap med störst trovärdighet kan avgöra valet eftersom personlig tillit blir mer avgörande när de alla försöker säga samma sak.
Alltså finns goda möjligheter för regeringssidan att hämta hem det underläge som nu visas i partisympatierna.