En av de mest historiska insatserna som nuvarande riksdagsmajoritet genomför är den enorma omläggningen av straffrätten, där brottsoffer sätts i centrum istället för som sedan 1960-talet brottslingarna. Ändringen är chockerande för många jurister som vant sig vid att tycka synd om våldsverkare, bedragare och andra kriminella.
Juridik är lite speciellt. Vad som är sant står inte i fokus, utan vad som går att bevisa. Det gör att kriminalpolitiken haltar. Exempelvis har nuvarande lagstiftning kring våldtäkt inneburit att man inte går på vad som kan bevisas, utan på vad kvinnan i målet säger. Om hon tycker att hon blivit våldtagen av en man, dagen efter akten, ja, då döms mannen trots att det inte finns bevis för att han gjort något som kvinnan i akten inte ville. Detta är ett beklagligt avsteg från rättsstatens grund. En eftergift för feminismen.
Att fälla någon för brott utan bevis är djupt allvarligt för rättsstatens överlevnad. Man tar steg mot “klantänkande” som i Mellanöstern. Vem som säger något är mer avgörande än vad som faktiskt hänt. I Solna tingsrätt dömde två muslimer att ett åtal skulle avvisas eftersom den tilltalade parten var från en aktad familj.
Detta problem kvarstår.
Ny straffrätt
Men när det gäller bevisade våldsbrott har Tidöregeringen tagit en ny straffrätt i hamn. Den sätter brottsoffer i centrum. Kriminella tycker man inte längre mest synd om.
Detta har fått många jurister att gå i taket. Men här är det intressant med en jurist av skrået, Krister Thelin, som i SvD skriver:
Regeringens politik på straffrättens område är något av ett paradigmskifte: gärningsmannahänsyn får vika för en mera brottsofferinriktad straffrätt, som betonar straffets syfte att ge upprättelse. För de jurister som vant sig vid nuvarande ordning – och i en del fall varit med om att bygga upp den – kan det te sig omvälvande.
Mot övertonerna i debatten påpekar han:
Men ytterst är det regeringen som bestämmer vad som ska föreläggas riksdagen, den yttersta beslutsfattaren. Regeringar av olika färg har under årens lopp valt att bortse från lagrådskritik. Lagrådet har inte vetorätt. I en demokrati och rättsstat bryts meningar i öppen debatt när det gäller politiska frågor.
Det är viktigt att komma ihåg.