Idag bidrog jag till kritiken mot den gigantiska fond som EU inrättat och som beskrivs som världens största finansieringsprogram för innovativ grön, koldioxidsnål teknik.
Under gemensamt utskottsmöte ifrågasatte jag i mitt anförande att fonden inte ger resultat för de stora pengar som satsas på grön teknik:
“Tack ordförande och tack för denna viktiga speciella rapport från Europeiska revisionsrätten. Innovationsfonden har nästan 40 miljarder euro (400 miljarder kr) till sitt förfogande åren 2020-2030, finansierad av utsläppsrätter inom EU:s utsläppshandelssystem (ETS). Det betyder att EU tar in pengar från medborgarna i klimatkampens namn. Skattebetalare och företag har rätt att få veta om dessa pengar leverarar resultat.
Jag tycker följande fakta från revisionsrätten är särskilt intressanta:
För det första: Minimalt resultat. Fram till december 2024 har projekt inom fonden uppnått endast 5 procent av målet. Detta väcker en grundläggande fråga om vad vi får ut av pengarna (“value for money”).
För det andra: Ett av fem projekt har misslyckats. Revisionsrätten fann ett betydande antal projekt som ställts in. Metoden att beräkna utsläppsminsnkningar “är en teoretisk övning och kan leda till överoptimistiska förväntningar.” (sid 9)
För det tredje: Styrning utan analys. Kommissionen har anpassat ansökningarna för att tillgodose framväxande politiska prioriteringar “utan en strukturerad analys som utgår från teknologiernas potential att minska utsläpp av växthusgaser.” (sid 6)
När kommissionen föreslår en ny, aldrig tidigare skådad budgetpost för de kommande sju åren är lärdomarna från Innovationsfonen mycket relevanta. Om vi inte kan visa att 40 miljarder euro har levererat mätbara utsläppsminskningar, hur kan vi rättfärdiga en uppskalning av modellen?
Om vi inte kan använda medborgarnas pengar för de ändamål vi samlar in dem för, bör vi ta den kortaste vägen ut. Om vi inte har lärt oss av historien, bör vi åtminstone lära av revisionsrättens slutsatser.”