Så var det Jimmie Åkessons tur att få en skopa ovett av KD-ledaren Ebba Busch, som slår åt alla håll. Hon dömde ut L-ledaren Simona Mohamsson för hennes avtal med SD som “inte vatten värt” och hon har anklagat Moderaterna för att agera ”kortsiktigt” och ”småsint”.
Jag vill ju se Ebba Busch som en frisk fläkt, men då i sakpolitik som förbättrar landet. Inte som grälsjukt mediefixerad kändis.
Att attackera sina samarbetspartner är för det första ingen smart taktik. Det försvårar jobbet i regeringen genom att skapa sämre samarbetsklimat. I högsta grad kontraproduktivt – och synnerligen dåligt ledarskap.
För det andra skapar hennes kritik mot andra större intresse för vad hon själv faktiskt åstadkommer. Oppositionen menar att hon är historiskt dålig som näringsminister. Kanske hon skulle lyfta fram sakpolitiken som hon är minister över, snarare än att gnälla på dem hon behöver samarbeta med?
Ledarskap är mer än noteringar i kalender
Och många blir riktigt irriterade över att hon illojalt och svinaktigt riktar kritik mot Jimmie Åkesson, och lånar smutskastning från vänster. Till SvD säger hon: “Men jämför man våra kalendrar under den här mandatperioden, till exempel, då jobbar han ju inte så mycket i relation till hur mycket jag eller många andra jobbar.”
Det här visar att Busch inte förstår vad ledarskap är. Det är inte så att den som har flest tider noterade i kalendern är den som är bäst ledare. Det kan rent av vara tvärtom.
Busch agerar likt många i ledande ställning idag, man ska lägga sig i allt, kontrollera allt, godkänna allt. Det viktiga är att ha många tider inbokade i kalendern, då är man viktig! Hur (im)produktiva sammanträden är har ingen betydelse. Det är kvantitet före kvalitet. Mikromanagement. Men det är en destruktiv och skadlig ledarfilosofi. Näringsutskottets ordförande Tobias Andersson (SD) påpekar att Ebba Busch har hög personalomsättning runt henne. Folk står förmodligen inte ut med att hela tiden styras som barn, eller sparkas ut för att bli av med en besvärlig fråga.
Sådant ledarskap är snävt, kortsiktigt och fokuserar på nuet, vad som händer idag. Det blir då också inriktat på politiska spelet, vad som sägs och visas i medierna dag för dag – inte vad som faktiskt händer i verkligheten utanför politiska scenen.
Statsmannamässigt ledarskap är något annat
Motsatsen är ett statsmannamässigt ledarskap med fokus på Sverige om något eller några år. Då ägnas tankemödan åt att ta fram sakpolitiskt goda ändringsförslag som gör landet bättre.
Det är så jag uppfattar Jimmie Åkesson. Han har ju haft rätt i princip allt under sina mer än 20 år som partiledare. Det kan jämföras med hur Ebba Busch ändrat ståndpunkt i fråga efter fråga (alltid i Åkessons riktning). Exempelvis röstade Busch för 100 procent förnybar energi i riksdagen 2016 – vilket innebar noll procent kärnkraft. Hon ville avveckla all kärnkraft. Inte så längre.
Skral närvaro i riksdagens voteringar används mot Åkesson. Men riksdagen har ju ett system för att sköta balansen mellan regeringssidan och oppositionen, vilket gör att partiledaren kan ägna sin tid åt mer övergripande frågor än att votera. Åkesson har ju förklarat att han prioriterar att vara ute i landet och möta svenska folket, före att sitta i riksdagsbänken. För mig framstår det som en riktig prioritering för en partiledare. Riksdagsarbetet är mycket viktigt, men det rullar på ändå. Men att möta medborgarna runt om i landet kan ingen göra bättre än partiledaren.
“Management by walking around” kallas det. Alla stora ledare har haft insikten att man ska ta in vad människor där ute i verkligheten anser, tycker och känner. Möta dem man är satt att leda.
Ja, men detaljerna måste ju lösas! Jovisst. Men det finns något som kallas delegering. Jimmie Åkesson är känd för att delegera allt som inte partiordföranden behöver ta itu med. Han litar på medarbetarna. Skapar effektiv organisation genom att inte tro att han måste lösa allt. Med den arbetsformen kan han vara fräsch och skarp när riktigt viktiga frågor dyker upp på agendan, där hans röst blir avgörande.
Så vem är bäst ledare…?