På fredag är det 100 år sedan en av Sveriges främsta politiska ledare föddes – 24 april 1926 i Ångermanland. Thorbjörn Fälldin blev historisk när han 1976 bröt ett 40-årigt socialdemokratiskt regeringsinnehav och blev statsminister. Han besegrade Olof Palme också en andra gång i följande riksdagsval.
På den icke-socialistiska sidan finns ingen som varit viktigaste och mer framgångsrik politisk gestalt under 1900-talet i Sverige.
Han var statsminister i två perioder. Men ännu viktigare var att han personligen var orsaken till att de borgerliga vann valen 1976 och 1979. Då fanns inga stabila samarbeten mellan de icke-socialistiska partierna. Det var väljarkårens förtroende för Fälldin som gjorde att majoriteten tippade över och han kunde samla en majoritet i riksdagen.
Historierna är många om hur de två andra borgerliga partiledarna ofta var i luven på varandra, moderatledaren Gösta Bohman och folkpartiets Per Ahlmark. Med sitt lugn, rökandes pipa, fick Fälldin se till att sy ihop de tre partiernas gemensamma position. Det kostade på. Fälldin fick kritik för löftesbrott och för att inte stå upp för Centerpartiets linje. Men det var han som höll ihop högersidan i politiken som ingen annan gjort, varken före eller efter honom.
Från Socialdemokraterna målas bilden upp att Olof Palme var överlägsen Fälldin, men sanningen är ju att Fälldin besegrade Palme i riksdagsval 2-1 och ett oavgjord* (alltså riksdagsvalen 1973, -76, -79, -82 då de båda var statsministerkandidater).
Fälldinregeringarna innebar att Sveriges kurs lades om. Mats Svegfors har uttryckt det som att det idémässiga regeringsskiftet kom 1980. Då bröt Sverige för första gången efter andra världskriget utvecklingen mot ständigt högre skatter. Året därpå förslog regeringen också den första begränsningen i den kvartssekel långa utvecklingen mot ständigt högre bidrag, genom att man införde karensdag i sjukförsäkringen.
Det var alltså Fälldin som slog om från en allt mer centralistisk politik till en mer frihetlig, som innebar ökad valfrihet under följande årtionden.
Hans kritik mot centralstyrning blev stark när han som ung och nygift förvägrades köpa en bondgård i Ångermanland därför att jordbruksnämnden på länsstyrelsen ansåg den för liten i en tidsanda då man drev på för storskaligt jordbruk. Fälldin såg att staten kan agera emot medborgarnas intressen om den får löpa amok.
Fälldin slutade aldrig att se sig som småfolkets representant i statsmakten. Han blev aldrig en del av de förnäma etablissemangen i Stockholm som svävar långt ovanför folket. När han fick frågan vad han skulle göra efter partiledarjobbet svarade han alltid att han åker hem till gård’n. Till fåren och skogen.
Som pensionär tog han då och då emot skolklasser när lärare ringt och frågat om de kunde komma förbi. Telefonnumret till hemmet stod i telefonkatalogen.
Statsminister, ja. Men alltid en medborgare bland alla andra.
– – – – – – – – – – –
Läs mer om Fälldin här på hemsidan.
*) Riksdagsvalet 1973 blev det 175-175 i mandat och “lottriksdag”. 1976 vann Fälldin med 180-169. 1979 vann Fälldin med 175-174. 1982 vann Palme med 186-163.
