Pressträffen med Simona Mohamsson (L) och Jimmie Åkesson (SD) igår var förvånande för många. En uppgörelse har träffats mellan partierna som innebär att Liberalerna släpper sitt motstånd mot att bilda regering med Sverigedemokraterna.
Liberalerna är hårt pressade av dåliga opinionssiffror, ibland svarar under två procent av väljarna att de ska rösta på partiet. Man står på tröskeln till att utraderas från rikspolitiken. Då krävs rejäla insatser för att försöka rädda partiet och få väljarnas förtroende tillbaka. Som att överge ett hopplöst spelteoretiskt ultimatum om att inte sätta sig i en regering med det parti man samarbetat nära med i snart fyra år.
Sakpolitik istället för spel
Naturligtvis är det rätt av partiledningen att förespråka en övergång från att demonisera ett parti till att göra upp om viss sakpolitik.
– Jo, men att jag tycker att det är avgörande att man driver på för sin sakpolitik. Jag tror att många är trötta på det politiska spelet och vill ha politiker som är tydliga och vill slåss för sin politik, säger Mohamsson till SVT.
– Jag söker människors förtroende för att vara med och driva sakpolitik.
Demonerna har skingrats
På frågan vad som förändrats för Liberalerna sedan man i höstas åter beslutade att inte sträva efter en regering där Sverigedemokraterna ingår, svarar L-ledaren:
– I grund och botten handlar det om att SD har förändrats, säger Simona Mohamsson i Aktuellt.
Jag skulle snarare säga att det är Liberalernas bild av Sverigedemokraterna som ändrats. Likt många andra etablissemang har L-partister en demoniserande bild av vad Sverigedemokraterna står för och vilka vi är. Man målar fan på väggen. Man projicerar sina rädslor på Sverigedemokraterna, rädslor kopplade till helt andra krafter än de som Sverigedemokraterna utgör.
Men när man fått arbeta nära personer som är Sverigedemokrater skingras demonbilderna och man ser att det är helt vanliga, hyggliga människor som är engagerade i Sverigedemokraterna. Visst finns betydande åsiktsskillnader, men inte större än att man kan komma överens om vad som behöver göras i politiken närmsta tiden.
Jag känner igen detta från 1990-talet. Då demoniserade de borgerliga partierna varandra. Från mittenhåll (L och C) demoniserades M som högerspöke. Och S gjorde allt för att bibehålla denna bild, för att undergräva förmågan till borgerligt samarbete. Men genom “ekumeniken”, då unga borgerliga politiker fortsatte träffas även efter att Bildt-regeringen avgått, upptäckte vi (jag var då 30+ och centerpartist) att vi har mycket gemensamt även om vi i de fyra olika partierna uttrycker det på olika sätt. Och gör olika prioriteringar. Detta lade grunden för “alliansen” som bildades 2004 och vann riksdagsvalen 2006 och 2010. (Själv lämnade jag partipolitiken 1999 eftersom jag glidit ifrån C och den inriktning partiet tog.)
Genom Tidö har L-folk haft att dagligen göra upp med Sverigedemokrater. Då får man en annan bild än den som målas upp i medier.
Likt S måste alla sträva efter makt
Sedan tror jag inte man ska förneka att makt spelar in i partiledningars agerande. Alla partier vill – ja, måste – ha makt att kunna genomföra sin politik. Liberalerna måste göra något för att inte åka ur riksdagen i höst och bli helt maktlösa. Nu har man provat alla andra vägar. De funkar inte. Då får man ta tjuren vid hornen och göra upp med dem som kan ge biljett tillbaka till maktens korridorer.
För Socialdemokraterna är det inte fult att sträva efter makt, tvärtom. Man har länge gjort vad som är nödvändigt för att nå makten, regeringen och härligheten.
Det är så att vi på icke-socialistiska sidan haft en mer “försiktig” och nedtonad syn på strävan efter makt. Visst är principer och ståndpunkter helt centrala, men för att kunna verka för dem måste man samtidigt sträva efter makt. Då får man bända lite på principerna. Inte var så renlärig. Den insikten har varit självklar inom S sedan man övergav revolution för reformism via demokratiska församlingar. Det är på tiden att liberaler och konservativa lär sig acceptera denna verklighet.