Under min ungdom var geopolitiska läget oföränderligt: Kallt krig mellan Nato med USA i spetsen och Warszawapakten med Sovjetunionen i spetsen. Nästan alla länder tillhörde eller lutade mot det ena eller andra blocket. Idag är läget annorlunda. Iranoperationen sätter aktörernas aktuella roller i blixtbelysning.
Det är USA och Israel som visar styrka, handlingskraft och vilja att förebygga hotfull utveckling. Allt för att säkra den fria världen.
Samtidigt gnäller Kina med skriftliga fördömanden, men de vill inte erbjuda sin allierade Iranska regim mer än stöttande ord. “Kina tittar bort”, som analytiker summerar deras passivitet. Också Indien, som växer fram som en allt större spelare på världsscenen, nöjer sig med att uttrycka “oro” över utvecklingen. Ryssland har inte mycket att säga, man har fullt upp med sitt eget krig mot Ukraina.
Och så har vi Europa. Ur ett globalt perspektiv vill många att Europas många länder ska agera samstämt och enat, för att kunna bli en aktör på den stora scenen. Men kommer det någonsin att bli möjligt? Jag tycker det blir förvirrande – och försvagar Europa – att alls vilja se ett övergripande utrikespolitiskt ledarskap. Vem ska bestämma? Frankrike med sina kärnvapen? Tyskland som största land? Byråkrater utan folklig förankring, som Ursula von der Leyen?
Nej, tack.
Europa splittrat – och det är ofrånkomligt
Sverige som ett litet land kommer aldrig att spela i högsta ligan, vad Carl Bildt än tror. En del menar att vi och andra små länder därför har mest att vinna på att EU samordnar utrikespolitiken. Ha! Vi ser hur stora EU-länder använder unionen för att gynna sina egna länder, snarare än att finna en gemensam linje. Så har det varit när det exempelvis gäller tullar. EU har agerat för att skydda franskt vin och tysk bilindustri. Små länder ger bort sitt lilla inflytande till stora länder, för att inte få något tillbaka.
Och stora länders egoism kan, om vi ska vara snälla, ses mot bakgrund av att det knappast är möjligt att finna en “gemensam” utrikespolitik. Våra europeiska länder har så olika tradition, historia och utblick på världen att vi knappast kan bli eniga.
Titta bara på senaste veckans reaktioner kring Iranopertionen där USA och Israel har eliminerat Iranregimens toppar och kärnvapenhotet från den regimen.
Storbritannien, Tyskland och Frankrike agerar försiktigt för att inte utmanar USA. Italien, Polen, Ungern och Österrike är länder som samarbetar med USA. Samtidigt som socialistregeringen i Spanien fördömer operationen som “olaglig”.
Och Sverige? AI summerar: Utrikesminister Maria Malmer Stenergard har betonat att Iran bär ett stort ansvar för den nuvarande situationen. Statsminister Ulf Kristersson har även uttalat att “det iranska folket förtjänar bättre” och uttryckt stöd för landets modiga befolkning.
Västvärlden som block är bäst
Den bästa strategin för att stödja våra västerländska värderingar om yttrandefrihet, demokrati och rättsstat är att Europa och USA fortsatt är ett block. Länderna är ofta inte eniga i kortsiktiga storpolitiska strategier, vare sig mellan Europa och USA eller mellan länder i Europa, men på ett grundläggande plan har vi en identitet och värderingar som är värda att försvara mot övriga världen där diktatur och förtryck ofta är det som dominerar.
Vi har nu det som kallas en multipolär värld. Det finns fler spelare än Washington och Moskva. Och ju fler aktörer, desto rörigare blir det. Resultatet blir att man mellan olika aktörer gör upp om visst, men inte om annat. Säkerhetspolitik bygger i grunden på egenintresse, att värna de egna ländernas trygghet. Det gör att de måste agera olika beroende på deras förhållanden, där geografi och historia också spelar in. Exempelvis har länder som ligger nära Ryssland en annan syn på landet än exempelvis Frankrike och Spanien som aldrig känt sig hotade av Ryssland.
Dessa olikheter är svåra att överbrygga. Vi har fått en värld som är så mycket mer svåröverskådlig än den som gällde under kalla kriget då de två motpolerna var glasklara. Gjorde denna enkelhet att det var bättre än det vi ser nu? Nej. Fler länder tillhör väst nu än då. Fler är fria från kommunistiskt förtryck. Men det har blivit stökigare och vi måste lära oss leva med det. Agera smart och strategiskt, inte kortsiktigt och känslomässigt.