Visst borde både politik och samhället i övrigt ha mer civilkurage och medmänsklighet. Men först en rejäl upprensning med hårda tag och långa straff för våldskriminella.
Jag gillar “soffan” Hermansson, den före detta socialdemokratiska kommunstyrelseordföranden i Göteborg. Hon var känd i hela Göteborg som en säregen politikerröst långt innan hon blev toppolitiker. Och hon blev avsatt av egna partiet när hon gick emot islamisterna.
Det fritänkande och öppna sinne som Ann-Sofie Hermansson har, och som nu kommer till uttryck som kolumnist i Göteborgs-Posten när hon inte kör sopbil, är något vi skulle behöva mer av i svensk politik.
Nu inför påsk skriver hon i sin kolumn:
– Det skulle vara välgörande med en fastetid politiskt såhär inledningsvis på valåret. Där vi avstår från att imponera genom arroganta elakheter förklädda till politiska talepunkter.
– Det sägs att det krävs en by för att uppfostra ett barn. När unga män lever rövare i bostadsområdet måste andra vuxna än föräldrarna kunna ta dem i hampan.
– När livet prövar oss är det medmänsklighet vi behöver, inte fagert tal om solidaritet till intet förpliktigande.
– Vår tid kräver något mer. Ett civilkurage där vi slutar inbilla oss att det är någon annan som är ansvarig. Det är det inte.
Ja, detta instämmer jag i. Men samtidigt ser jag att hon inte hängt med i vad som hänt, vilket samhällsklimat som råder som en följd av att Mellanösterns beteende trängt sig in i den svenska vardagen.
Hermansson menar att vi ska “sluta skylla på systemet” och att det är plakatpolitik när partier tävlar om “att vara hårdast i kampen mot brottsligheten”. Hon menar att vi inte “ska hänvisa till polisen” utan “stå rakryggade inför gangsterväldet”.
Hmm. Då måste vi beväpna medborgargarden, menar hon? Nej, vi ska “prata med varandra och komma överens om vad som är okej och inte”.
Våldskapitalet!
Hermansson tar inte in faktorn våldskapital i sin kommentar. Hennes resonemang hade hållit på Astrid Lindgrens tid, då Bullerbyandan fanns överallt i Sverige. Jag minns den från min barndom både i rivningskåkarna i Annedal i centrala Göteborg och de nybyggda betonghöghusen ute i Björkekärr. Där kunde barn gå till skolan själva, utan att bli skjutsade i bil av föräldrarna. Och leka ute på torg, gårdar och trottoarer långt in på kvällarna. Cyklar som inte låsts stod kvar dagen efter.
Det Sverige finns inte nu.
För att återskapa något av den trygghet som var självklar förr måste “systemen”, “partierna” och “polisen” slå hårt mot gangstervärlden och ta av dem deras våldskapital. För så länge de kan skjuta och spränga kan vi inte kräva av medborgarna att de ska tala om för gängen att det de gör inte är okej. Det var ju just det pappan Mikael gjorde i Skärholmen 2024 och fick ett skott i huvudet. Han dödades inför sin 12-årige son på väg till badhuset.
Hermansson är inte ensam om att blunda för den fruktansvärda verklighet migrationen skapat. Hon har rätt i sina förmaningar – men först sedan partier som förstår att våldskapitalet måste återerövras av laglydiga har röjt upp och återskapat lugnet.