En avgörande orsak till att vår värld idag är otrygg, instabil och farlig är att politiken i 30 år präglats av naiv idealistisk utopism. Normerna som skapades efter andra världskriget, byggda på nationellt självbestämmande och suveränitet, ersattes med västerländsk idealism som trodde att demokrati, frihet och ekonomi kan styra internationell politik. Det har slutat med ständiga dikeskörningar.
Jag läste i början av 1990-talet förmodligen samma kurs i internationell politik inom statsvetenskapen som Andreas Johansson Heinö. I sin DN-krönika Det våras för realismen lyfter han synsättet som präglade svenska synen på internationell politik då för trettio år sedan. Och hur det gått.
Normen blev prat utan bäring
Normerna i internationell politik fungerade “mest som en skrattspegel” på 1990-talets universitet för anhängare av den idealistiska skolan. “Den framställdes som en föråldrad, närmast primitiv, världsbild: stater reducerade till säkerhetsmaximerande aktörer och det internationella systemet som av nödvändighet anarkiskt. Liberalismen visste bättre. Den insåg att demokrati leder till fred och handel till välstånd och förklarade hur såväl mellan- som överstatligt samarbete kunde vara till ömsesidig nytta för alla inblandade. Freden bevarades genom goda institutioner, inte den råa avskräckning som följde av att stater rustade sig till tänderna.”
Så kan man sammanfatta tidsandan. Som misslyckats fullständigt. Själv kom jag på andra tankar efter Afghanistan- och Irakkrigen 2003. Jag ville, som så många andra, tro att om väst befriar förtryckta folk i diktaturer så kommer de att bygga upp sina nationer och se till sina barns bästa. Så blev det inte. När diktatorn var borta, började man mörda sina grannar. Och se väst som ockupanter, inte befriare.
Styrka har alltid avgjort människans konflikter
Heinö skriver: “I dag är realismen tillbaka … nu gäller att var och en tar ansvar för sin egen säkerhet.” Han vill lyfta ett tredje alternativ: Där realismens kärnvärde är intresset (säkerhet, välstånd) och liberalismens motsvarighet är idéer (universalism, regelbaserad världsordning) hamnar identitet högst upp i konstruktivismens verktygslåda. “Stater, eller snarare de politiker och andra aktörer som talar i dess ställe, försöker förstå vilka de är och vad de borde vilja vara. Självbilder formar agerande, lika mycket som agerande formar självbilder.” (Är Ryssland en stat eller ett imperium? Är Ukraina väst eller öst? Kan Sverige vara en moralisk stormakt eller inte?)
Med konstruktivism maximerar inte stater sitt egenintresse. Och att detta skulle vara bra. Men mina tankar går genast till USA som i 80 år efter andra världskriget har låtit Europa åka snålskjuts på amerikansk militär förmåga. Visst kan det låta generöst av amerikaner att låta Europa strunta i sitt militära försvar – och inte minst strunta i sina militära kostnader – för att istället lägga pengarna på välfärd. Men de är ju just detta tänk som bäddat för Rysslands anfallskrig mot Ukraina. Putin räknade med att Europa skulle agera lika svagt och ynkligt som efter hans annektering av Krim. Om USA istället, långt före Trump, krävt att Europa rustar upp, hade Europa då varit så fega om Krim?
Tala mjukt – men bär en stor påk
Därför har Heinö fel när han menar att konstruktivism före realism borde gälla, eftersom även konstruktivism är prat och seminarieövningar medan realism bygger på hård makt (=våldskapital). Och realism i grunden betyder ju inte att samtal är uteslutna. Tycker Theodor Roosevelt summerade internationell politik väl när han sa: “Speak softly and carry a big stick”. Diplomati, historiska hänsyn osv är viktiga, men i slutändan måste man vid hot kunna klubba ned en angripare med våld.