Ännu en dokumentär har gjorts om Sverigedemokraterna. Och ännu en gång tittar man bara på partiet isolerat, inte på de stora genomgripande samhällsförändringar som skett och som givit partiet rätt i sin samhällskritik mot den förda politiken.
Sverige förändrades när invandringen ökade och ökade. Hade denna förändring stöd i folkdjupet? Svar: nej.
SOM-institutet i Göteborg har länge ställt frågan “Vill du att invandringen ska minska eller öka?” Opinionen för att minska invandringen (som i frågeställningen formuleras som “flyktinginvandring”) har hela tiden varit betydligt större än de som vill öka invandringen. Ändå drev alla sju gamla partier på för kraftigt ökad invandring.
Detta är främsta grogrunden till att Sverigedemokraterna kunnat växa och bli så stora.
Etablissemangens totala oförmåga att styra landet
Men ingenting av omvärldsanalys finns med när partiet ska skildras. En recension av SVT:s Sverigevänner – ett partis historia är intressant eftersom den berör just detta. I DN till på köpet. Det är Johan Croneman som skriver under rubriken: Jag blir mörkrädd av SD-kritikernas uppblåsta självgodhet (betalvägg):
Ulven klär sig i fårakläder, så tolkas det ändå enklast, och ensidigast, och fortfarande, av majoriteten kritiker. Göran Ellung försöker modigt nog komplicera frågan en smula. [Men] missar han inte hela huvudpoängen och den centrala frågan? Vem krattade egentligen för den här högersvängen? Och hur? Och i vilket “gott” syfte då?
När jag hör Lars Ohlys och Mona Sahlins uppblåsta självgodhet i frågan, och när jag inser att de fortfarande inte förstått den roll som de, deras partier och övriga etablissemang (inklusive medierna) spelat – ja, då blir jag nästan mer mörkrädd än för den mest medvetet raktionäre Sverigedemokraten.
Exakt. De gamla etablissemangen ljög och lurade svenska folket att ta emot två miljoner människor från främmande kulturer. Problemen med invandringen är ingen naturkatastrof, inte heller invandrarnas fel, utan medveten politisk aktivism av de etablissemang (partier, medier, myndigheter, universitet) som ville genomföra en revolution i Sverige och som de inte kan hantera – ungefär som Maximilien de Robespierre under franska revolutionen. (Så blev han också halshuggen av sin egen revolutionsyra.)
Sverigedemokraterna är motmedlet mot den galna aktivismen.
“Rötter”
Men historien om alla tomtar och galningar i partiets början då? För mig är ett parti något mer och annat än dess enskilda medlemmar. Enskilda medlemmar eller sympatisörer kan vara hur stolliga som helst, men det säger ingenting om vad partiet som organisation stod och står för. Jag läste alla partiprogram innan jag anslöt mig till sfären som redaktör för tidningen Samtiden.nu. I dessa program, demokratiskt antagna av partiet, finns ett tydligt konservativt budskap och nationell samhällssyn som fortfarande präglar partiet. Inget av den extremism som motståndarna hela tiden kastar ur sig som anklagelser.
Begreppet “rötter” är vanskligt, för vad syftar det på? Svansen! Sägs i medierna. Mitt svar är att dessa bara är intressanta på marginalen. Den verkliga historien, rötterna till Sverigedemokraterna, finner jag genom att säga “Följ pengarna!” Som ekonom är det ett naturligt angreppssätt när man ska analysera vad det var som gjorde att Sverigedemokraterna kunde växa från ett källarlokalsfenomen till ett riksdagsparti.
Genombrottet kom inför valet 2002, då de “fyras gäng” i Lund övertalade det regionala Skånes väl, en sammanslutning av många kommunala partier i Skåne, att i sitt valutskick till alla väljare i landskapet också inkludera Sverigedemokraternas riksdagsvalsedel. Det var värt över en halv miljon kronor. Och det gjorde att partiet för första gången fick mer än en procent av avgivna röster i riket. Det gjorde att man fick fria valsedlar i nästa val 2006 då man växte till nära tre procent. Och därefter började tas mer på allvar – och därför kunde ta klivet upp till nära sex procent i riksdagsvalet 2010.
Alltså: de skånska kommunernas lokala partier är mer “rötterna” än några skräniga ungdomar i kängor. Dessa lokala partier började uppstå på 1980-talet och var nog mer lika Framskrittspartiet i Norge och Mogens Glistrups danska föregångare till Dansk Folkeparti. De var mot förmynderi, mot höga skatter, mot alkohol- och TV-monopol. Det var tiden innan den stora invandringen började.