En lite ovanlig konflikt har uppstått i Stockholm. Ebba Busch anklagar M för att “pratar illa om” KD, sedan Busch talat väl om S-ledaren Magdalena Andersson.
Många har gjort stor sak av Busch vänliga ord om Magdalena Andersson (S). Själv tycker jag det är lite uppmuntrande när politiska motståndare ändå kan respektera varandra. Men svensk (och västerländsk) politik är nu så polariserad att det blir en stor sak när man inte råskäller på varandra hela tiden. Somliga tolkar Busch vänliga ord som att hon är beredd att hoppa över på vänstersidan, vilket inte har någon substantiellt belägg.
Nervositet landar i bråk om lösa resonemang om spelet
Kristdemokraterna tycker de borde ha ett större väljarunderlag med tanke på att de var först av de borgerliga att ändra ton i invandringspolitiken, som Viktor Barth-Kron skriver i Expressen, först med att överge decemberöverenskommelsen och först med att äta lunch med Jimmie Åkesson. Man kan säga att Ebba Busch tog första stegen till att bilda det som är Tidösamarbetet. Därför vill KD demonstrera sin suveränitet och identitet – och vinna fler väljare. Tyvärr blir genomslaget ojämförligt störst om man ägnar sig åt “spelet”, snarare än sakfrågor. Särskilt för ett litet parti.
Moderater tycker å sin sida att Ebba Busch spelar falskt – i debatten signalerar KD tydligt åt höger men i exempelvis budgetförhandlingar vill man ösa skattemedel till bistånd och annat som mer hör hemma hos vänstersidan än hos icke-socialister.
Nervositeten inför valet börjar märkas. Kampen om samma väljare är uppenbar.
Verkliga problem
Och jag tror det är skadligt att även partiledare dras in i pressekreterarnas stressiga jobb att jaga uppmärksamhet varje dag. Alla partiledningar borde syssla med de stora sakfrågorna, med det som man lovar väljarna inför valet.
Jag gissar att Jimmie Åkesson kommer att ge dem en lektion i detta när han talar på Sverigedemokraternas Landsdagar om drygt en vecka. Han brukar ta upp verkliga problem som väljarna känner igen och ge förslag på lösningar – som får vänstermedierna att gå i taket.
Det är verkliga problem som borde stå i fokus, inte vad politiker fört öppna resonemang omkring och som saknar konkretion.